Högsta domstolens dom i det så kallade Nordmalingmålet, i april 2011, innehåller en formulering av största betydelse för samernas rätt till land och vatten. Domstolen slår fast att samerna har rätt att driva det näringsfång som utgör villkoret för deras existens som nomader på den jord vars första innehavare de var.
Domstolen konstaterar alltså att samerna var de ursprungliga innehavarna av det landområde som de i dag benämner Sapmi.
Varför är de inte längre innehavare av dessa marker? Har de sålt dem, givit bort i gåva eller på annat sätt frivilligt gjort sig av med dem?
Inte alls! Såvitt bekant har samerna inte sålt, inte bortskänkt eller på annat sätt frivilligt avstått från en enda kvadratmeter av samiskt land. Hur gick det då till när marken togs ifrån dem?
De blev bestulna, av den svenska staten.
Hur denna storskaliga markstöld gick till redovisas med vetenskaplig ackuratess i docent Lennart Lundmarks bok “Stulet land”. Lundmark beskriver de tvivelaktiga metoder staten använde när den lade beslag på samernas marker och andra rättigheter.
Länsstyrelserna var statens villiga redskap när det gällde att kolonisera lappmarkerna. Normalt erhöll samerna ingen kompensation för sina förluster. Rofferiet var särskilt hänsynslöst under första hälften av 1800-talet, men det pågår än i dag.
När samerna nu gör anspråk på att få behålla de betesmarker som de alltjämt utnyttjar och återkräver förlorade områden, möts de av lagar som säger att det är staten och andra som har all rätt och det ankommer på brottsoffren att bevisa motsatsen.
Det borde vara tvärtom! Det borde åligga staten att visa hur den kommit i besittning av marken.
Staten har genom sitt agerande skapat en juridisk röra med motstridiga domslut i samma ärende. Processer pågår i tiotals år utan avslut och lämnar samerna i ovisshet om framtiden, samt med astronomiska rättegångskostnader som knäcker samebyarnas ekonomiska ryggrad.
Internationella organisationer med ansvar för urfolken upprepar årligen sin kritik mot Sverige för dess underlåtenhet att bringa reda i samernas rättigheter. Men ingenting händer. Den politiska viljan att göra något åt saken är lika med noll.
Ska det verkligen behövas rättegångar som kostar 15-20 miljoner stycket för att fastställa omfattningen av samernas rättigheter i den svenska lappmarken? Vi ser framför oss ständigt pågående rättegångar till gigantiska kostnader.
Finns inget att göra åt saken?
Jovisst, om statsmakterna verkligen vill åstadkomma en långsiktig lösning, nog finns det möjligheter. Ett konstruktivt uppslag framkom vid ett seminarium om en nordisk samekonvention den 9 juni 2011, anordnat av konstitutionsutskottets ordförande Peter Eriksson. Den som kläckt idén och framlade förslaget var advokat Lars Melin som med stor framgång företrätt samebyar i rättegångar om deras rätt till land och vatten.
Det är intressant att förslaget kommer från en av de advokater som uppburit stora arvoden från dessa mål, men nu börjar även de tycka att det hela håller på att urarta.
Melins förslag:
“Med utgångspunkt i Gränsdragningskommissionens utredning dras en gräns från norra Dalarna österut till Bottenhavet. Norr om denna gräns skall existerande samebyar ligga. I lagen konstaterar lagstiftaren/staten, att samerna har renskötselrätt i hela landet norr om denna gräns under vintern på privatägd mark som utgör skogsmark. För att kompensera fastighetsägarna generellt sänks fastighetsavgiften med en mindre kvotdel av en procent för alla fastigheter norr om gränsen.”
Denna eleganta lösning har mycket som talar för sig. Genom att slå fast att renskötselrätten gäller i hela norra delen av landet gör man i ett slag en gång för alla slut på de alltför många och orimligt dyra rättsprocesserna. Kostnaderna för staten blir på längre sikt närmast försumbara.
Lars Norberg, Stockholm.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
