Lås inte in arbetarklassen

ledare Att bara några tusen får yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning samtidigt som företagen ropar efter arbetskraft är både obegripligt och uppseendeväckande. Nu måste regeringen ta det gemensamma larmet från LO och Almega på allvar.

Att satsa mycket resurser under kort tid för att arbetslösa ska återfå en normal arbetsinkomst på heltid har länge varit en del av en framgångsrik svensk arbetsmarknadspolitik. Sambanden är lika enkla som självklara:

• Arbetsgivarna får arbetskraft som matchar behoven.
• Löntagare (varav en majoritet i LO-yrken) ökar sina möjligheter att klara sig i konkurrensen i en omvärld med ökad rörlighet.
• Arbetsmarknadsutbildning underlättar strukturomvandling och skapar tillväxt.
• Den leder dessutom till lägre arbetslöshet, högre sysselsättning och bestående högre löner.

När 7 av 10 företag säger att de har svårt att rekrytera och arbetslösheten kryper uppåt borde det därför satsas rejält på yrkesinriktade kurser. Men arbetsmarknadsutbildningarna är nu på så låga nivåer att LO och tjänstearbetsgivarna Almega gemensamt larmar om kris.

LO-rapporten Arbetsmarknadsutbildning för nya och bättre jobb visar att antalet deltagare inte varit färre sedan den moderna arbetsmarknadspolitiken infördes i början av 1960-talet.

För närvarande får färre än 5000 yrkesinriktad arbetsmarknads-utbildning till bristyrken. Toppåret 1990 var siffran 60 000.

För närvarande får färre än 5000 yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning till bristyrken, vilket är 0,2 procent av arbetskraften. 8 av 10 platser går dessutom till män. Toppåret 1990 var siffran 60 000.

Ett avgörande skifte bort från både volym och kvalitet skedde under de åtta Reinfeldt och Borg-åren.

»Vi i alliansen har anledning att idka självkritik för hur vi satsade på det här området 2006 – 2014«, säger riksdagsledamoten Marie Nilsson (L), som medverkade under ett seminarium som LO och Almega gemensamt ordnade häromdagen.

Därefter har ingen återhämtning skett. Snarare ser M-KD-budgeten till att antalet platser fortsätter minska kommande år, trotsatt de fyra partierna i januariöverenskommelsen enats om ett utbyggt kunskapslyft med fler platser i arbetsmarknadsutbildning.

Fack och arbetsgivare kräver därför minst en tredubbling (Almega) alternativt en 4-5-dubbling (LO) av antalet utbildningsplatser, i synnerhet de yrkesinriktade. Regeringens 281 miljoner ser de som helt otillräckliga. De ger bara 1500 nya platser i ett läge när antalet enbart i år har krympt med flera tusen.

Regeringens statssekreterare Roger Mörtvik (S) svarade ändå bestämt nej på frågan om han tyckte att arbetsmarknadsutbildningen var i kris. »Berg- och dalbanan är helt naturlig och följer bara konjunkturcykler», anser han, vilket visar att regeringen inte insett skiftet bort från en tillväxtorienterad arbetsmarknadsutbildningspolitik.

»Hade ett företag gått från 60 000 till 5000 medarbetare, då hade vi sagt att det var i kris«, kommenterade Almegas vd Thomas Erséus en smula syrligt den åsikten.

Inte heller LO:s förste vice ordförande Therése Guovelin, höll med Mörtvik:

»Arbetsmarknadsutbildningen är i kris av den enkla anledningen att det genomförs alldeles för lite av den. Det är inte bara illa för varje arbetslös, utan även tillväxtmässigt för hela samhället.« Hon tillade:

»Hamburg bygger nu hela sin arbetsmarknadspolitik på den svenska modellen. Jag sa till dem att jag hoppas att ni inte använder den nuvarande, utan tittar några år bakåt!«

Almega har en poäng i att utbildningens »infrastruktur« kräver långsiktighet, det går inte att ställa om från en dag till en annan för de företag som ordnar yrkesutbildningar som ofta är resurskrävande

Men arbetsmarknadsutbildningarna påverkas inte bara av resurser och förutsägbarhet. Det tidiga 2000-talets framgångar handlade även om frånvaro av alla upphandlingar som idag tynger verksamheten och som förvånansvärt få kritiserar, trots att de bidrar till de flaskhalsar de är tänkta att lösa.

Riksrevisionen har rekommenderat Arbetsförmedlingen att genomföra fler mindre omfattande och regionala upphandlingar av arbetsmarknadsutbildningoch det är säkert vettigt.

Men hur ska arbetslösa kunna rustas och utbildningsföretag sättas på fötter samtidigt som myndigheten som ska göra det, blivit nedrustad och berövad en stor del av sina verktyg? En nyutnämnd generaldirektör, Maria Mindhammar, får nu det tunga uppdraget.

Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark har dessutom hamnat i en egen hetluft efter att Vänsterpartiet nu begär misstroendevotum. Regeringens försök att blidka genom inbjudan till rundabordssamtal med arbetsmarknadens parter och andra berörda grupper, samt möjlighet för riksdagspartierna att i en arbetsgrupp följa arbetet med förändringen av Arbetsförmedlingen, verkar alltså inte ha räckt.

Högklassig arbetsmarknadsutbildning hjälper både människor och företag att växa och utvecklas. Att inte använda sig av det som provats och visat sig funka är helt enkelt ett fruktansvärt slöseri.