Läsa-skriva-räkna-garantin håller inte vad den lovar

debatt Nästan åtta av tio lärare uppger att elever som utifrån kartläggningen i läsa-skriva-räkna-garantin visat sig ha rätt till stöd, bara har fått det i liten utsträckning eller inte alls. Garantin är en skenreform, skriver Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand.

För två år sedan beslutade Riksdagen att införa en så kallad läsa-skriva-räkna-garanti – att i skollagen slå fast att elever som inte klarar kunskapskraven ska ges tidiga stödinsatser i förskoleklass och i lågstadiet.

Redan i regeringsförklaringen 2014 utlovades läsa-skriva-räkna-garantin och höstterminen 2019 infördes den. Garantin syftar till att säkerställa att skolor tidigt uppmärksammar elever som riskerar att inte nå kunskapskraven i matematik, svenska och svenska som andraspråk.

Det låter väl bra, eller hur? Men lagen ger falska förhoppningar. Den som blickar under ytan på paragraferna och ser vad Läsa-skriva-räkna-garantin egentligen ger för avtryck i skolans vardag blir besviken.

Garantin leder enbart till obligatoriska kartläggningar av elevernas kunskaper. Om kartläggningen visar att en elev behöver särskilt stöd för att komma ikapp, så kan det stödet ända utebli. Oftast blir det exakt så.

Barnens föräldrar tror så klart att det finns en lagstadgad rätt till stöd, men de är förda bakom ljuset. Lärarna och förskollärarna får stå där med kravet på sig att eleverna ska få stöd, men några extra resurser att sätta in finns inte.

När politikerna fattar storstilade beslut om skolan blir resultatet väldigt ofta bara en tumme. Ingen är betjänt av en garanti som enbart garanterar att något undersöks och mäts. Ändå är det precis så det ligger till med läsa-skriva-räkna-garantin. Politikerna har sett till att lärarna måste kartlägga varenda elev, dokumentera resultatet och sedan rapportera saken. Men ingen garanti finns för att det sedan ges stödinsatser för att möta de behov som kartläggningen visar på.

I de allra flesta fall tvingas lärare genomföra kartläggningar som inte leder till något, och som stjäl tid från undervisningen.

Tyvärr kan politiska garantier inte anmälas till Allmänna reklamationsnämnden eller någon annan instans som hanterar falska förespeglingar. Men visst är det en riktigt usel ”garanti”? Varje vårdnadshavare kan få veta exakt vilka kunskapsbrister barnet har – det garanteras! – men inte att rätt stöd sätts in så att luckorna fylls igen.

Regeringen och riksdagspolitikerna har inte velat ta det ansvaret. Skälet? Det skulle förstås kosta pengar. Därför fick det räcka med en åtgärd som bara ger sken av att garantera något viktigt. Sedan kan riksdagspolitikerna säga att det är kommunpolitikerna som inte tar sitt ansvar. Det gör de förvisso inte heller. För de har inte pengarna, säger de.

Våra lokala och nationella politiker kan alltså sitta och peka på varandra – allt medan lärarna får göra sitt bästa för att ta ansvar för den så kallade garantin och förklara för besvikna föräldrar varför den inte levererar. Dessutom är hela kartläggningen en tidstjuv eftersom lärarna måste offra en del av sin undervisningstid till den. Som om problemet var att lärarna inte vet vilka elever som behöver extra stöd.

Lärarförbundet har frågat ett representativt urval av berörda lärare hur de ser på garantin. Så många som 87 procent svarar att den obligatoriska kartläggningen tar för mycket tid jämfört med nyttan den ger. 76 procent uppger att elever som utifrån den obligatoriska kartläggningen i läsa-skriva-räkna-garantin visat sig ha rätt till stöd, bara har fått det i liten utsträckning eller inte alls. Bara nio procent svarar att extra stödresurser har satts in.

I de allra flesta fall tvingas alltså lärare och förskollärare genomföra kartläggningar som inte leder till något, och som stjäl tid från undervisningen. Tid som hade gjort större nytta om den fått ägnas åt att hjälpa de elever som är i störst behov av lärarledd undervisning.

Nyligen presenterade en statlig utredning förslag på tioårig grundskola där förskoleklassen ska integreras i grundskolan och bli den nya årskurs 1. Förslagen motiveras återigen som en åtgärd som ska garantera elever tidigt stöd. Med den förslagna reformen följer ynkliga nio timmars ytterligare undervisningstid under hela årskurs 1 jämfört med i dag.

Känns mönstret igen? Ett namnbyte i stället för att anslå de resurser som krävs för en garanti värd namnet.

Så hur borde det vara? Det rimliga är förstås att låta lärare och förskollärare få avgöra om och när kartläggning behövs, och av vilka elever. Det staten ska garantera är de extra stödinsatser som behöver sättas in, och också stå för den notan. Skolan behöver politiska beslut som är lösningar – inte skenreformer som blir en del av problemet.

Johanna Jaara Åstrand
Förbundsordförande Lärarförbundet