ledare Mammornas röster måste nå långt utanför de utsatta och segregerade områden där de kämpar för ett bättre liv åt sina barn.  

»Ta oss människor på allvar. Lyssna på oss som utsätts för våldet, vi vet vad vi pratar om«, skriver Carolina Sinisalo i en debattartikel.

Hon är en av de 20 mammor från olika (för)orter som klassas utsatta som Alexandra Pascalidou har intervjuat i den uppmärksammade boken Mammorna (Atlas förlag).

Carolina Sinisalos 15-åriga son Robin mördades liksom Anna Hasekidous 14-åriga son Andreas. Deras berättelser, liksom de andra mammornas berättelser om hur de trots svåra motgångar i livet drivs av en styrka som är ofattbar stor.

Mammorna är modiga och vill ta eget ansvar.

I Lena Bejerots reportage i SR:s  God Morgon världen berättar  Sabriya Yousifi från Tynnered i Göteborg och Fatima Ipek från Fittja i Botkyrka  (som också är  en av 20 mödrar i Alexandra Pascalidous bok) om hur de nattvandrar – spanar efter langare och maskerade gäng – och driver iväg beväpnade killar från sina bostadsområden.

De håller koll på traktens ungdomar och de ger inte upp.

Boken om dessa mammor är plågsam men nödvändig läsning och det är läsning att bli förbannad av. För förutom att Mammorna är en kärleksfull hyllning till alla de kvinnor som envist, tålmodigt och förbehållslöst kämpar för sina barns liv är det också en spark i solar plexus på ett samhälle som sorterar människors värde efter bostadsort och inkomst.

Boken om dessa mammor är plågsam men nödvändig läsning och det är läsning att bli förbannad av.

Varje avsnitt i Pascalidous bok inleds med korta fakta om den intervjuade: namn, ålder, bostadsort, medelinkomst (20–50 procent under rikssnittet), vilket parti som fick flest röster i valet (nästan uteslutande Socialdemokraterna) och vilka fritidsintressen som är vanligast.

Varje intervjuperson har sina analyser om vad som måste förändras. De uttrycker alla en vädjan om att segregationen och ojämlikheten måste brytas:

  • Entasar Faris (mamma till Lavin Eskandar, skjuten i terrordådet i Trollhättan):

»Politikerna planerade skolan fel. Alla är invandrare där. Det finns inte en enda svensk. Det var därför mördaren valde att gå dit, säger polisen.«

  • Nabila Abdul Fattah:

»De politiska och ekonomiska beslut som påverkar oss negativt fattas alltid av dem utanför./…/Vit svenskhet ska inte behöva vara synonymt med kvalitet.«

  • Mantha Kasagiannis:

”Jag kan bli frustrerad över att vi som samhälle låter saker fortgå. Skulle vi låtit tioåringar sälja knark om det skett i ett annat område. I ett vitt, svenskt område?”

Lyssna på dem, nu när de talar. För Mammorna är en bok som gör det ingen annan har gjort tidigare, den ger röst åt de kvinnor som sällan, om någonsin, syns och hörs i offentligheten.

Det är kvinnor som kämpar för sig själva och sina barn, som marginaliserats av samhället, men som hittar sätt att både överleva och leva trots fattigdom, kriminalitet, våld och död som drabbar dem och deras barn.

Som Carolina Sinisalo skriver:

»När det gäller politiker behöver fler bo ute i förorten och på riktigt se de problem som vi slåss med. Ni måste komma ned till vår nivå, se verkligheten. Hur lärare, fritidsledare, förskolelärare och socialtjänsten går på knäna. Hur föräldrar kämpar i motvind, ofta på grund av språksvårigheter.«

Någon har sagt att boken borde delas ut till samtliga riksdagsledamöter. Kanske borde citat ur den projiceras på väggarna i riksdagshuset, i kommunfullmäktige och i stadsdelsnämnderna.

Det finns nämligen barn och ungdomar som bokstavligen berövas sin framtid därute. Det behöver vi påminnas om tills det blir skillnad.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena