Alliansens arbetsmarknadspolitik borde kallas för vad den verkligen var: Ett fiasko.
Efter åtta år vid makten kom kvittot på alliansens jobbpolitik: En anmärkningsvärt hög och bestående ungdomsarbetslöshet. Liksom allt för få av de utlovade nya jobben åt resten av befolkningen.
I stället för att kalla saker vid dess rätta namn – ett fiasko är ett fiasko – väljer borgerliga opinionsbildare att ge efter för sina 1800-talsreflexer.
Nu är det plötsligt låglönejobb som ska rädda Sverige och den svenska arbetsmarknaden (i USA pratar man i stället gärna om jobbmatchning och bristen på högutbildade). Man kräver att facket ska överge den solidariska lönepolitiken – och det i ett läge när löntagare redan får en för liten del av företagens vinster.
Moderaterna har tagit ett litet steg i den riktningen – genom att föreslå något som kallas ”första-jobbet-anställning”. I praktiken handlar förslaget om att införa 18-månaders total rättslöshet för nyanställda. Som om otryggheten i sig skulle skapa fler anställningar. Daniel Mathisen har redan skrivit på denna ledarsida om hur reallönerna för de som tjänar sämst har minskat två gånger, efter finanskrisen 2008 och sen igen 2011 – med noll resultat på jobbsidan.
Men vad gör man när de politiska idéerna sinar? Utan övriga paralleller kan man jämföra dagens nykonservativa apostlar med Weimarrepublikens kansler, Heinrich Brüning. En man som mitt under den galopperande 30-talskrisen införde en radikal svångremspolitik som slog stenhårt mot den redan utblottade befolkningen och effektivt gjorde slut på den tyska köpkraften.
Svältkanslerns så kallade åtgärder fick arbetslösheten att explodera. 1932 låg den på 34 procent, och landet kastades ned i depressionens strömvirvlar.
Med facit i hand kan vi se att en annan inställning och en annan ekonomisk politik kanske hade kunnat rädda Tyskland. Men i desperata tider klamrar folk sig ofta fast vid gamla lösningar och doktriner. Upprepade misslyckanden föder en uppgivenhet som blir defaitistisk.
Nu befinner sig ju Sverige inte i någon ekonomisk kris – även om det finns illavarslande tecken. Ändå upplever många, i alla politiska läger, frustration över att det inte händer mer på jobbfronten. Underliggande samhällsförändringar som robotisering och automatisering – som på sikt minskar personalbehoven – väcker frågor om framtidens arbetsmarknad.
Den oron är befogad, men lösningen är knappast en låglönepolitik med minskad anställningstrygghet, konsumtion och köpkraft som resultat. I värsta fall skulle en sådan politik tillsammans med den svenska deflationsekonomin kunna leda till en kraftfull inbromsning.
Och om så skulle ske – då vet vi att det finns krafter med en allt annat än demokratisk agenda, och som har helt andra förslag på hur arbetskrisen ska lösas som är redo att ta över.
Vågar vi ens tänka på att ta den risken?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
