Låt inte arbetsmarknadspolitiken hoppa på kommuntåget

debatt Hur kan en reform med uttalat syfte att öppna upp för fristående leverantörer istället leda till att en statlig myndighet lämnar uppdrag och ersättning till kommuner, undrar Företagarnas Magnus Johansson och Erik Ageberg.

Idag, den 26 juni, överlämnas utredningen ”Kommuners medverkan i den statliga arbetsmarknadspolitiken” till Arbetsmarknadsdepartementet. Arbetsmarknadspolitiken är således alltså en statlig angelägenhet, men med inslag av kommunal verksamhet som nu föreslås kunna växa ytterligare.

Låt oss först backa bandet till Januariavtalet och dess punkt om reformering av Arbetsförmedlingen. Effektivisering och ett nytt system baserat på lagen om valfrihetssystem, LOV, var grundförutsättningarna för reformeringen. Även offentlig upphandling bedömdes kunna vara ett verktyg som komplement till LOV. Kontentan var att marknaden skulle öppnas upp för fristående aktörer som på ett mer effektivt sätt skulle matcha och rusta arbetssökande till jobb.

I samband med att Arbetsförmedlingen började stänga sina lokalkontor under hösten 2019 började en oro att växa på många håll i landet. Vem ska ansvara för insatser till de arbetssökande på orter där det inte finns några fristående aktörer? Ett antal kommuner räckte upp sina händer och sa: ”Vi kan göra det!” Faktum är att kommuner redan medverkar i utförandet av den statliga arbetsmarknadspolitiken och de insåg att de nu kunde få möjlighet med statliga medel skala upp denna verksamhet.

Om det är politikens vilja att privata aktörer ska utföra matchning och insatser måste dessa aktörer ges en chans att leverera just detta.

Här måste vi dra i nödbromsen. Hur kan en reform med uttalat syfte att öppna upp för fristående leverantörer istället leda till att en statlig myndighet lämnar uppdrag och ersättning till kommuner? För 10 år sedan fick Arbetsförmedlingen ta över ansvaret för mottaganden av nyanlända från kommunerna för att de kommunala insatserna för att få nyanlända i arbete var undermåliga. Majoriteten av de som är inskrivna hos Arbetsförmedlingen idag är nyanlända eller personer som aldrig etablerat sig på arbetsmarknaden. Den politisk överenskommelsen om att reformera Arbetsförmedlingen och öppna upp för fristående aktörer har alltså landat i en (utifrån direktiven väl utförd) utredning med uppdrag att se över hur kommuner ska kunna leverera statlig arbetsmarknadspolitik. Samma kommuner som för 10 år sedan fråntogs just detta ansvar. Sällan har talesättet ”två fel gör inte ett rätt” varit mer aktuellt.

För att få nationell tillgång till arbetsmarknadsinsatser borde utredningen ha fått i uppdrag att lägga fram förslag på för säkrad tillgång till leverantörer i hela landet. Nu var istället uppdraget att föreslå hur kommunerna ska leverera statlig arbetsmarknadspolitik. För att möjliggöra detta föreslår utredningen omfattande undantag från grundläggande kommunala principer som lokaliseringsprincipen, självkostnadsprincipen och förbud mot stöd till enskilda. Även om man accepterar att en kommun måste slå knut på sig själv för att juridiskt kunna agera leverantör till Arbetsförmedlingen kvarstår frågan; vad hände med konkurrensneutraliteten? Hur ska en fristående privat aktör kunna konkurrera med en kommun?

Låt oss inte skrämmas av myten om områden där privata aktörer inte bedöms etablera sig på grund av bristande lönsamhet. Om det är politikens vilja att privata aktörer ska utföra matchning och insatser måste dessa aktörer ges en chans att leverera just detta. Företagarna hoppas att de partier som ansvarar för genomförandet av reformen står vid sitt ord och ger marknadens krafter en chans på ett område där kommunerna redan tillåtits att misslyckas. I kombination med välfungerande och anpassade krav i valfrihetssystem och offentliga upphandlingar, så kommer företagen att skapa goda förutsättningar för en effektiv arbetsmarknadspolitik.

Magnus Johansson
expert offentlig upphandling och konkurrens, Företagarna

Erik Ageberg
socialförsäkringsexpert, Företagarna