Låt inte populister stjäla EU-valet

Söndagskrönikan Det Europaparlament som vi får vara med att välja den 26 maj liknar inget annat. Det är världens enda parlament som utses av medborgare från flera länder. Vi röstar tillsammans med danskar, tyskar, fransmän, spanjorer, bulgarer med flera. Tyvärr inte med britter denna gång, om de inte ändrar sig.

De som väljs har ett europeiskt mandat och ingår i partigrupper sammansatta av ledamöter från olika länder. Dessa är med och stiftar lagar för 500 miljoner medborgare. Det är ett ansvarsfullt och tungt uppdrag, ofta otacksamt eftersom varken de egna partierna eller medierna – och därmed inte heller väljarna – är särskilt intresserade. I alla fall inte hos oss.

En vanlig missuppfattning är att parlamentarikerna företräder sina hemländer. Det gör de inte. De ansvarar enbart inför sina väljare och partierna som nominerat dem. Inte den egna regeringen eller riksdagen.

Ändå är det si och så med känslan av europeisk gemenskap. Valsedlarna är nationella och någon gemensam valdebatt brukar det sällan vara tal om. Valkamperna utkämpas ofta på inhemska frågor. Att vi talar olika språk gör förstås sitt till.

En vanlig missuppfattning är att parlamentarikerna företräder sina hemländer. Det gör de inte.

Sedan vi blev medlemmar i EU 1995 har Sverige deltagit i fem Europaval. Jag tycker det har varit ganska bedrövliga tillställningar. Länge var Europavalen repriser av folkomröstningen om EU-medlemskapet, ja mot nej. De starka politiska profilerna har lyst med sin frånvaro, med några undantag.

Jag hoppas partierna skärper sig denna gång, trots att valet i höstas och den långa regeringsbildningen har tagit på krafterna. Det Europaval som äger rum i slutet av maj är det viktigaste som hållits. Det kallas ett europeiskt ödesval och det finns skäl för det.

Det politiska utgångsläget inför Europavalet är likt det vi hade inför det svenska valet i höstas. De traditionellt stora partierna, eller i Europaparlamentet partigrupperna, ser ut att minska rejält. Högerpopulister av olika schatteringar kommer att få ökat stöd. De vill inte längre ”krossa” EU, men göra det handlingsförlamat så att det blir större spelrum för deras antidemokratiska idéer i Europa.

Deras problem är att de för närvarande är uppdelade på tre grupper, men om de enas kan de tävla om att bli största partigrupp. Ändå blir det sannolikt en stor majoritet för de partier – från kristdemokrater till gröna – som vill slå vakt om och utveckla det europeiska samarbetet som det ser ut i dag.

Den avgörande frågan är, precis som när det gäller Sverigedemokraterna, om vi ska ge de högerpopulistiska partierna mer inflytande genom att samarbeta med dem, än de har i kraft av sin representation i parlamentet.

Socialdemokraternas främste företrädare – och kandidat till att bli ordförande i EU-kommissionen – nederländaren Frans Timmermans säger bestämt nej. Hans konservativa motpart i Moderaternas och Kristdemokraternas partigrupp, Manfred Weber från tyska CSU, håller dörren öppen för en sådan samverkan.

Med det sagt ser jag med viss oro för att EU-valet ska handla om premiärminister Viktor Orbáns Ungern och andra antidemokrater som nu söker makt för att ”förändra EU inifrån”. Eller för att citera Patrik Kronqvist i Expressen för vår del bli ännu en folkomröstning om SD.

Jag inser att det blir en balansgång. Högerpopulismen måste bemötas, men ska inte tillåtas stjäla allt utrymme.

Det måste finnas plats för en seriös debatt mellan ansvarstagande partier om hur vi kan minska de ekonomiska och sociala klyftor som ligger bakom det missnöje som många känner. Politikerna måste också redovisa vad EU-samarbetet betyder för ”vanligt folk”.

En lärdom från den brittiska brexitdebatten är att någon faktiskt måste stå upp och försvara EU från alla myter och lögner som sprids, sa utrikesminister Margot Wallström i den utrikespolitiska debatten i veckan. Europavalet borde vara ett utmärkt tillfälle för det.

Tommy Svensson är frilansskribent och har i många år bevakat Europafrågor.