Syriens uppror är inte en perfekt revolution. Men det ursäktar inte att den breda vänstern i bästa fall sitter på konferenser och diskuterar om upproret ska stöttas.
Förra helgen, under ett besök i London, var jag på en fantastisk konferens om Syrien. Där hittade jag den vänstersolidaritet som på många håll bleknat. Forskare, aktivister, författare och feminister diskuterade Syrienrevolutionen. De visade hur enkelt det kan vara att ställa sig på revolutionens sida utan att försköna eller förenkla den.
Jihadistgrupper såsom ISIS och Jabhat Al Nusra är ett stort problem, påpekade till exempel bloggaren Joseph Daher. Men vilka är det som bekämpar dem? Jo, det är revolutionärerna. Presidenten och Baathpartiets ledare Bashar al-Assad gör ingenting eftersom han tjänar på att dessa grupper växer och oppositionen splittras. Det finns också uppgifter om att Al Nusra har gjort oljeaffärer med regimen.
När ännu en person i publiken kom med en Iran 1979-jämförelse påpekade författaren Gilbert Aschar det uppenbara: ”Det här är inte Iran”. I Iran misstog vänstern islamisterna för att vara allierade. Men vänstern och folket i Syrien bekämpar islamisterna.
En stund senare, när en annan person drog USA-kortet, svarade en röst i publiken: ”Låt oss tala om den imperialistiska makt som faktiskt verkar i landet med vapen och pengar – Ryssland”. Den palestinska aktivisten Boudor Hasan replikerade: Jag lär mig mer om antiimperialism av 16-åriga graffitimålare i Damaskus än av författare och självutnämnda antiimperialister som Tariq Ali som stöttar Assad.
Över 3 000 sjuksköterskor, vårdare och läkare sitter fängslade i Assads Syrien. I Aleppo, Syriens näst största stad, finns i dag 15 kirurger. Före revolutionen fanns det 2 000. Att laga en människas ben har blivit ett brott. Ortopeden Abbas Khan dog i syriskt fängelse efter att ha försökt hjälpa syriska patienter i Aleppo. Familjen är övertygad om att det är regimen, och inte självmord vilket regimen påstår, som ligger bakom hans död. Abbas Khans bror var på konferensen och vädjade till oss att inte glömma hans bror och alla de andra som har dött i Syrien.
Konferensen gjorde det uppenbart. Det finns inga argument för att inte säga: Assad måste gå. Är du emot jihadister? Stötta de folkliga upproren, det är de som bekämpar dem. Är du antiimperialist? Stötta då inte Ryssland utan vars hjälp Assad inte skulle kunna sitta kvar. Vill du inte att Syrien ska bli ett nytt Iran? Stötta då inte en regim som samarbetar med Iran.
Syriens uppror är inte en perfekt revolution. Men majoriteten av folket i Syrien har för länge insett att kampen står både mot Assad och jihadister. Så demonstrerade också invånarna i Kafranbel i sin fredagsprotest m
ed banderollen: Stöttar ni Assad kommer generationer av terrorister födas som senare invaderar era länder.
Låt det vara lika enkelt för oss. Vänsterns antiimperialism bör födas ur de utsatta folkens erfarenheter. För invånarna i det palestinska Yarmouk-lägret är det till exempel inte USA utan Assadregimen som är den största förtryckaren och som bestraffar lägret efter anklagelser om att rebeller göms undan.
Minns när Gaza invaderades av Israel och inga mediciner eller hjälparbetare tilläts komma in. Då reagerade vänstern. I dag sitter vi fortfarande, i bästa fall, på konferenser för att bestämma oss om vi ska ställning eller inte.
Det har redan gått tre år sedan de syriska upprorens början.
Fotnot: Talen från konferensen i London finns här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
