Söndagskrönikan Public service har fått opartiskhet om bakfoten. Resultatet blir att de strider mot sändningstillståndets krav på saklighet. Ett ängsligt public service blir till slut irrelevant. Varför ska man titta och lyssna på en mes? frågar sig Anders Jonsson.
När jag började på Sveriges Radios Ekoredaktion 1989 var det som att komma till en ny värld. Det berodde på redaktionschefen Erik Fichtelius, ”Figge” kallad. Han satte vidare gränser än redaktionen. Det är något att tänka på i dagens diskussion om public service.
På morgonmötena provocerade Figge redaktionen. Varför sa du så? Varför ställde du inte den frågan? Varför pressade du inte den personen hårdare? Poängen var att inget var omöjligt att göra och säga. Den som verkade ta de minsta politiska eller andra hänsyn ifrågasattes. Ekot hade en chef som tyckte att vi skulle vara djärvare. Han kunde ha det förhållningssättet eftersom han visste att de som faktiskt bestämde vad som skulle sändas var ett gäng rutinerade redaktionssekreterare. En Lars Runesson, en Håkan Hansson med flera visste var gränserna gick för vad Ekot kunde sända.
Fichtelius hade dåliga sidor också. Hans äregirighet gjorde att han tog åt sig glansen av andras arbete och senare i karriären satte han sig i knä på statsminister Göran Persson när han var politisk kommentator i SVT:s Aktuellt. Men som Ekochef var han perfekt. Hans ledarskap gav en redaktion full av självförtroende och en god respektlöshet. Vi skulle publicera det som var sant och relevant utan att ta några hänsyn till konsekvenserna. Konsekvensneutralitet var ledstjärnan. Det är ganska långt ifrån den ängslighet som jag hör och ser idag i SR och SVT.
Jag har skrivit om det förut ett flertal gånger, bland annat i Dagens Arena 2019, men nu när sådana storheter som DN:s Peter Wolodarski och den tidigare TV-chefen Jan Scherman tar ton kanske det äntligen kan bli en seriös debatt om hur public service ska hantera den nya verklighet som följt med ifrågasättande från politiskt håll och ett intensivt tryck i sociala medier.
Den utlösande faktorn för debatten den här gången är SVT:s bevakning av presidentvalet i USA och en intervju i serien Min sanning med Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson. SVT har släppt fram en pastor och Trumpanhängare som under fem minuter fått trumpeta ut falska påståenden och Mattias Karlsson har fått prata på utan skarpa motfrågor av Anna Hedenmo. Men tecknen har funnits länge.
Public service-bolagen har fått för sig att opartiskhet består i att hela tiden komma med markeringar som ”det finns andra företag, åsikter och intressen” när någon säger något som kan uppfattas som kontroversiellt. Opartiskheten upprätthålls också genom att man låter två uppfattningar mötas. Kontrahenterna får prata på med en programledare som nöjer sig med att fördela ordet oavsett om det som sägs är sant eller inte. Ett förhållningssätt som borde strida mot sändningstillståndets krav på saklighet.
Det är klart att det är en mycket svårare idag än före internets intåg att bedriva en sann och relevant journalistik. Trycket är mycket hårdare från allehanda intressen och alla som fått fritt spelrum att vräka ur sig otidigheter på sociala medier. Den miljön bäddar för självcensur. Men det är lätt att hålla med Peter Wolodarski när han frågar: ”Kan vi från och med nu kalla en spade för en spade? Att sluta skapa en falsk balans mellan normala politiker och dem som angriper demokratin.”
När man läser SVT-chefernas svar på kritiken är det lika lätt att instämma med Jan Scherman när han skriver i DN att hans fråga ”om det pågår en smygande anpassning till den intensiva och högljudda kritik som riktas mot public service” förblir obesvarad. Mitt bestämda intryck som tittare och lyssnare är att svaret på Schermans fråga är ja. Det pågår en smygande anpassning och det är djupt allvarligt. Ett ängsligt public service blir till slut irrelevant. Varför ska man titta och lyssna på en mes?
I dessa dagar skulle Sveriges Radios och SVT:s nyhetsredaktioner behöva chefer som Erik Fichtelius. En orädd och respektlös person som i alla lägen driver konsekvensneutraliteten. Det som sänds ska vara sant och relevant och publiceras oavsett vilka konsekvenserna kan bli.
Anders Jonsson har lång erfarenhet av politisk bevakning och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
