ledare I områden där hopplösheten frodas och kriminalitet och samhällsförakt gror dras ständigt nya tonårskillar in i det kriminella livet. När ska samhället få nog av våldet ute på gatorna och på djupet ta tag i problemet?

Det verkar inte räcka med att det skjuts, ibland med dödlig utgång, praktiskt taget varje vecka, ibland flera gånger i veckan och ibland under en och samma helg. I fredags sköts en man till döds och en skadades i Uppsala, en man skottskadad i Malmöi lördags kväll, flera skadade i skottlossning i Mölnycke samma kväll och två män skottskadade i Hagsätra iStockholmi söndags. Och i går kom larm om en skottskadad man i Haninge.

Det är lätt att ropa på hårdare straff och hoppas att det ska lösa allt, men det är framför allt en markering från samhället att kriminella handlingar inte är ok.

Det behövs, men det är till stor del en symbolisk åtgärd. Minimistraffet för grovt vapenbrott har höjts, vilket är en viktig lagändring, men det har uppenbarligen inte fått skjutningarna att gå ner.

DN-journalisten Lasse Wierup säger i en intervju i P1Morgon att massan unga killar som är redo att vara springpojkar åt de kriminella i ett område med uppbyggda strukturer är så stor att det alltid kommer att finnas en tillgång på nya tonårskillar som dras in i det kriminella livet.

Den här massan ser dessutom på vapentillgång som en identitetsmarkör.

Sverige har haft flest dödliga skjutningar av unga män per capita i Europa.

Lättkränkta unga män med stort våldskapital som går runt beväpnade på gatorna – det är inte svårt att se den onda spiralen här.

Sverige sticker ut, vi har haft flest dödliga skjutningar när det gäller unga män per capita i Europa, tio gånger fler än i Tyskland till exempel. Och våldet normaliseras, vi vänjer oss vid den här bilden, konstaterar Lasse Wierup.

Det har han tyvärr helt rätt i. Men vilka är det som vänjer sig? Är det de som bor där det skjuts eller är det de som läser eller hör på nyheterna om ännu en skjutning?

20-åriga Linnea Hylén som är boende i området där det sköts i Uppsala i helgen säger i en intervju att vi har ett samhälle som inte vågar säga ifrån.

»Det känns som att vissa sitter hemma och tycker att det är okej, för det händer där i förorten men inte hos oss. Men vad skulle hända om det började skjutas i de fina villaområdena? Jag tror att det skulle bli en helt annan politisk uppslutning«, säger hon till Metro.

Sverige är ett segregerat land. Vi har områden och stadsdelar med trångboddhet, dysfunktionella familjebildningar, narkotikamissbruk, hög arbetslöshet och krackelerande skolmisslyckanden.

Områden där hopplösheten frodas och kriminalitet och samhällsförakt gror. Där polisens närvaro inte räcker till. Tar vi itu med detta, tar vi också itu med skjutningarna.

  • Prioritera skolan och fritidsverksamheten i stats- och kommunbudgeten för barn och unga.
  • Bygg bostäder som människor har råd att bo i.
  • Skapa strukturer för att civilsamhället, myndigheter och invånare kan arbeta systematiskt och långsiktigt med att bygga upp ett friskt lokalsamhälle, där man lever, inte bara överlever.
  • Hitta metoder för att stoppa den illegala vapenhandeln.

Och fortsätt visa med en hård lagstiftning att samhället vägrar acceptera att kriminella tar över det. Gör det samordnat och gör det med krafttag.

Brott ska både beivras och förebyggas. Samtidigt och långsiktigt.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena