ledare I Sverige har vi skolor där 7 av 10 elever tillåts lämna skolan med kraftigt försämrade livschanser. Det är ett samhällssvek av gigantiska proportioner.
Den 9-17 juni arrangeras Järvaveckan på Spånga IP väster om Stockholm, ett evenemang i Almedalsanda för att minska avståndet mellan folk och folkvalda, som arrangörerna beskriver det på hemsidan. I programmet finns ämnen om till exempel segregation, otrygghet, brottsförebyggande åtgärder, kvinnors och nyanländas möjligheter på arbetsmarknaden.
Det är relevanta och konkreta ämnen, inte bara för de boende i Järvaområdet, som innefattar flera av Stockholms så kallade utsatta områden utan för hela Sverige.
Men några samtalsrubriker saknas: Hur ska skolan bli likvärdig i praktiken? Varför tillåts klassamhället växa? Varför är vissa barns liv värda mer än andras?
Det går inte att blunda för att Sveriges elever sorteras i utbildningsmässiga a- och b-lag. Det påverkar deras framtida livschanser. Sorteringen görs utifrån vilken kommun och stadsdel eleven bor i, vilken utbildning elevens föräldrar har, vilken skola eleven går på och om eleven har utländsk bakgrund eller inte.
Låt polisen tala om utsatta områden. Vi andra borde kalla det för vad det är – ett klassamhälle.
En fullgjord och kvalitativ grundskoleutbildning som resulterar i godkända betyg och vidare behörighet till gymnasiet är den i särklass bästa förutsättningen för ett vuxenliv där arbete och god hälsa inte bara är en önskedröm. Ändå fortsätter utvecklingen att försämras för vissa ungdomar, i vissa områden.
På Rinkebyskolan i just Järvaområdet lämnade 62,2 procent niondeklassare skolan utan gymnasiebehörighet och i Göteborg finns det skolor som Bergsjöskolan där 69,8 procent inte klarar behörighetskraven till gymnasiet eller Sjumilaskolan med 67,3 procent icke-behöriga elever. Det finns alltså skolor där 7 av 10 elever tillåts lämna skolan med kraftigt försämrade livschanser.
Skolor som i bland ligger i områden där kriminaliteten är påtaglig och där den misslyckade skolgången blir en riskfaktor för unga som enkelt kan dras in i den.
En ofullständig skolgång kan få katastrofala följder, på individnivå såväl som på samhällsnivå. Det här är ett samhällssvek av gigantiska proportioner. Men det finns effektfulla åtgärder att sätta in.
Försök i Oslo med att införa avgiftsfri förskola i områden med många barn som har utländsk bakgrund har gett uppmuntrande resultat.
En ny SNS-rapport visar att både läskunnigheten och matematikkunskaperna ökade för de barn som från tidig ålder deltog i förskoleverksamhet. Nationalekonomen Nina Dranges resultat pekar mot att förskolan har betydelse för social rörlighet bland barn med utländsk bakgrund, särskilt flickor.
Och kanske det viktigaste av allt – se till att den mest kompetenta personalen finns på de förskolor och skolor som mest behöver det. Villkor för en förstelärartjänst skulle kunna vara att man placeras på en skola som behöver höja den pedagogiska kompetensen.
När samhället sviker sina medborgare, när politiker upplevs lova runt men hålla tunt, när hundratals arbetsansökningar inte leder till en enda intervju och när skol- och boendesegregationen bokstavligen visar att det är skillnad på folk och folk, är det grogrund för missnöje och hopplöshet, politiskt såväl som existentiellt.
Polisen som myntat begreppet utsatt område har behov av att avgränsa och definiera vilka platser som kräver stora insatser. Vi övriga borde börja kalla företeelsen utsatta områden för vad det är, ett klassamhälle.
Och politikerna borde konkret börja visa hur det ska brytas. Under Järvaveckan, i Almedalen och i varenda politiskt samtal som förs med de medborgare som drabbas av dess konsekvenser.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
