När jag första gången satt på ett personalmöte om kostnaderna för en blöja och en tvättlapp var det 1991. Jag jobbade på ett sjukhem i centrala Stockholm som vårdbiträde och det var spar- och effektiviseringstider. Ekonomiska krisen betalades den gången av gamla och anställda inom den offentliga sektorn.
Det som skedde i början på nittiotalskrisen kan enklast beskrivas som ett paradigmskifte. För alla de som har arbetat inom äldrevården de senaste 20 åren har sparkrav, nedskärningar och effektiviseringar varit vardag.
Politiker och högerekonomer menade att vården och omsorgen av äldre var för dyr och ineffektiv. Den slukade för mycket och det slösades. Det har sparats på blöjor, underlägg (kaffefläckar på ett underlägg har väl ingen dött av), skyddshandskar, mat och framför allt på tid och personal sedan dess. Det som började skäras ner och sparas återställdes aldrig, tvärtom. Och inte heller under socialdemokratiska regeringar.
Nu har Carema gett girigheten ett nytt ansikte. Det är lätt att föreställa sig deras varggrin när de flyttar över vinsten till skatteparadiset Jersey eller när de läser sitt kontobesked efter att bonusen har dimpt ner. Samtidigt är Carema en konsekvens inte enbart av privatiseringar, utan också av idén att det alltid går att spara lite till när det kommer till äldrevården. Vanvården av äldre på det av Carema drivna Koppargården är inte den första tyvärr inte heller den sista gången vi ser äldre vanvårdas till döds.
Lex Sarah kom till när undersköterskan Sarah Wägnert slog larm om vanvården av gamla på Polhemsgården i Solna, 1997. Från borgerligt håll har det nu kommit uppmaningar om att de anställda i vården ska larma. Förra året skrev Lars Ohly och några andra vänsterpartister en motion i riksdagen som handlar om de privatanställdas rätt till meddelarfrihet. ”I dag är t.ex. mer än en fjärdedel av Kommunals medlemmar privatanställda, och saknar därmed det skydd meddelarfriheten ger, trots att de har samma arbetsuppgifter som de tidigare haft som offentliganställda.” Den långtgående tystnads- och lojalitetsplikten är en direkt konsekvens av privatiseringar och drabbar all personal inom den privata vården.
Det som har hänt sedan Vänsterpartiet motionerade i frågan är att kommuner kan ställa krav om meddelarfrihet vid upphandlingar. Men ännu finns det inte lagstadgad meddelarfrihet som gäller för alla anställda inom privat vård, omsorg eller skola. En anställd kan få sparken för att ha avslöjat missförhållanden. Varför det dröjde så länge för personalen för Koppargården har en förklaring. En lagstiftning om meddelarfrihet som inbegriper alla anställda inom den privatiserade vården måste till.
Människors behov av vård och omsorg är stor mot slutet av livet. Är det inte då som vården ska vara värdig och fungerande? Vad äldrevården, både de gamla och personalen, behöver är en uppgradering till en nivå som är värdig. Det måste vara en politisk prioritering och huvuduppgift.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
