Ledare Nu, liksom under trettiotalets ekonomiska katastrof och efter andra världskrigets avgrundsdjupa mörker, är det staten och det offentliga som kallas in för att hålla pandemin stången.
När skräcken griper tag i oss famlar vi efter svar och handling. Folkvalda församlingar, myndigheter och experter. Marknadens begränsning och bräcklighet blir smärtsamt tydlig. I stället understryker tillvarons allvar behovet av en kollektiv motståndskraft, vare sig det handlar om pandemier, finansiella bubblor eller naturkatastrofer. Det är inte från marknaden stödpaketen kommer utan det offentliga.
Även högern, som ropar efter mer statliga pengar till företag , inser att den osynliga handens trollspö inte fixar krisen. Inget riskkapitalbolag, ingen privat vårdkonsult, kliver fram och tar ansvar. Insikten har nått regeringarna i både Spanien och Irland , som nyligen beslutade att all privat vård i respektive land ställs under offentlig kontroll. Medborgarnas liv och hälsa går före rätten till vinst.
Men inte här.
Coronaepidemin slår knappast jämlikt
26 mars beslutade Stockholms regionfullmäktige , under ledning av det moderata finansregionrådet Irene Svenonious, nämligen att sälja Bromma sjukhus till investmentbolaget Vectura. En intressant detalj i sammanhanget är att Svenonious partikollega, liksom tidigare sjukvårdslandstingsråd, Filippa Reinfeldt jobbar för bolaget. Tajmingen är sällsynt dålig. Svenonius och Reinfeldt blir till orkestern som spelar vidare medan skeppet sjunker. Som om världen omkring dem inte existerar.
Kritiken går bortom kortsiktiga politiska poänger. Krisen kräver i själva verket svar på nödvändiga frågor om hur vi har organiserat samhället. Under trettio år har marknaden klivit fram på bekostnad av det offentliga. Vinsterna har privatiserats, staten plockat upp notan för riskerna. Vad har vi prioriterat, vad har gått förlorat? Coronakrisen blixtbelyser tillståndet: masspermitteringar på AB Volvo samtidigt som bolaget planerar en aktieutdelning om 12 miljarder kronor. Med finansminister Magdalena Anderssons ord: det sticker i ögonen.
Coronaepidemin slår knappast jämlikt. Vissa har privilegiet att kunna jobba hemifrån, medan arbetare inom välfärden, kollektivtrafiken och samhällsnyttiga tjänster exponerar sig för smittan. Och risken. Alla har inte valet att rigga upp ett hemmakontor eller fly till lantstället. Krisen avslöjar revorna i det gemensamma, men minner oss också: vi är beroende av varandra. Det som för många framstår som självklart vid kris – att vi behöver lösa saker tillsammans – gäller i allra högsta också i normala fall. I grunden handlar det om hur vi tillfredsställer kollektiva behov och fördelar resurser.
Den brittiska tankesmedjan Common Wealth lanserade nyligen projektet »Towards Democratic Ownership In the 21st Century«. Utgångspunkten är hur hur vi kan lämna marknadsfundamentalismen bakom oss och i stället hitta vägar för demokratiskt ägande av kollektiva nyttigheter. Poängen är att svaret på marknadsmisslyckanden, under vardag och kris, är mer av demokrati, mer av makt för medborgare snarare än företag. Alldeles oavsett om det handlar om vård, bostäder, utbildning eller tillgången till data och digitala plattformar.
För medan vardagen och det vi tar för givet trasas sönder inför våra ögon utkristalliseras en insikt: du har rätt till makt över både liv och jobb. Samhällets viktigaste områden måste finansieras och styras gemensamt. Det får vara slut på kapitalets lekstuga inom välfärden. Vi måste dra lärdomar av vad som gick snett. Och skaka liv i tanken om att vi kan göra mer – och bättre – tillsammans.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
