Låt skogsbranden vara en väckarklocka

Skogsbrandens utbredning ett kraftigt underbetyg åt svenska myndigheter. Redan Stormen Gudrun och den storm som drabbade Mellansverige för två år sedan borde ha gett ordentliga tankeställare.

Då, 1939, var krisen ett faktum. Kriget ryckte allt närmare och de små nationernas möjligheter att hålla sig utanför verkade allt svagare. Ändå talade Per Albin Hansson mot bättre vetande om att Sveriges beredskap var god. Landet hade inga naturliga fiender och medborgarnas vilja var samlad och god. ”Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt”, tillade statsministern försiktigtvis.

I dag, 2014, är krisen återigen ett faktum. Efter den klimatbetingade katastrofen i Västmanland har över 20 000 hektar skog till ett värde av 700 miljoner kronor brandskadats eller förstörts, och skogsägare har ruinerats över en natt. Kostnaderna för att återbeskoga marken beräknas till 100 miljoner kronor. Det är en ofattbar tragedi för enskilda personer och för hela landet.

Ändå borde storbranden, precis som Tysklands expansionsplaner 1939, ha gått att förutse. Naturkatastrofer av den här magnituden har blivit vardag inom skogsbruket. Stormen Gudrun 2005 och den storm som drabbade Mellansverige för två år sedan borde ha gett några ordentliga tankeställare.

I dagarna är Stora Enso utsatta för en besvärande polisutredning, eftersom bolaget är uppdragsgivare åt den entreprenör som genom ovarsam skogsberedning startade branden. Någon har beskrivit ofoget att bereda mycket torra marker som att köra runt med en jättestor, traktordriven cigarettändare.

Alldeles oavsett vilken roll Stora Enso har spelat i det här fallet, är brandens utbredning ett kraftigt underbetyg åt svenska myndigheter. Men när det kommer till kritan är politikernas prat om att ta klimathotet på allvar tydligen just prat. De väderberoende katastroferna är här för att stanna, och Salabranden visar exakt hur illa det är ställt med vår beredskap.

Så hur kan staten vända motgången till något positivt och samtidigt kompensera skogsägarna? Ett sätt är, som bland annat diskuterats i SvD, att lösa in den förstörda marken och erbjuda ersättningsmark från det helstatliga bolaget Sveaskog. Den inlösta marken skulle sedan kunna avsättas som naturreservat, en unik möjlighet att återskapa ett sammanhängande parti naturskog i Mellansverige.

Det är ju känt att vi genom vårt ekonomiskt allt mer pressade skogsbruk bedriver rovdrift på de naturvärden som våra skogar utgör. Internationellt sett har Sverige skyddat en beklämmande liten del av skogsmarken för naturlig utveckling.

Kanske blir branden utanför Sala därför den väckarklocka som miljörörelsen hoppas på? Så att vi inte bara står rustade för framtida katastrofer, utan också lär oss att ta hand om den skog som trots allt står kvar.