Antalet hatbrott med afrofoba, transfoba, antisemitiska och islamofoba motiv ökar konstant. Regeringens insatser för att motverka dessa brott har varit långt ifrån tillräckliga.
För ett år sedan misshandlades en höggravid trebarnsmor på en parkering i Stockholmsförorten Farsta. En främmande man drog tag i hennes slöja samtidigt som han skrek att “såna som du ska inte vara här”. I solidaritet med den misshandlade kvinnan och andra kvinnor som valt att bära hijab eller andra former av slöja, initierade ett antal aktivister Hijabuppropet.
Uppropet ledde till en levande diskussion om hatbrottsutredningar och krav ställdes på justitieminister Beatrice Ask att tillsätta en kommission för att kartlägga och komma med konkreta åtgärdsplaner mot hatbrotten. Det fanns förhoppningar om att såväl samhället i allmänhet som polisen och andra rättsvårdande myndigheter i synnerhet skulle ta hatbrotten på ett större allvar. Ett år senare ser vi tyvärr att väldigt lite hänt.
Under våren gav regeringen förvisso Rikspolisstyrelsen (RPS) i uppdrag att utveckla arbetet med att bekämpa hatbrott. Beatrice Ask redogjorde även i en debattartikel hos Dagens Arena hur regeringen tagit ”flera initiativ för att bekämpa diskriminering, rasism, homofobi och andra former av intolerans” samt att de “under 2012–2014 satsat 62 miljoner kronor för att öka kunskapen om våldsbejakande extremism.” Allt detta är välkommet, men tyvärr inte tillräckligt.
Fram till 2007 fanns bekämpandet av hatbrott med som prioriterad verksamhet i regleringsbreven för Rikspolisstyrelsen (RPS) och Åklagarmyndigheten. 2008 togs detta bort och det har inte kommit tillbaka. I en rapport från våren 2013 konstaterar RPS att avsaknaden av nationella styrningar får konsekvenser. Polismyndigheter som prioriterar bekämpandet av hatbrott har resurser avsatta och en anpassad organisation. Myndigheter som inte prioriterar arbetet saknar detta och får i stället förhöjd risk för att det saknas utpekade resurser med spetskompetens på området.
Att regeringen uppdragit åt RPS att utveckla arbetet är ett svar på problemet, men den som har den mest basala kunskap om myndighetsstyrning vet att tillkommande uppdrag hanteras inom ramen för existerande organisation. Det är styrningarna i regleringsbreven som fullt ut får genomslag i myndigheternas arbete.
Att hatbrotten måste prioriteras är vi överens med regeringen om. Verkligheten stärker oss i detta. Brottsförebyggande rådets statistik över anmälda hatbrott visar att bland annat hatbrott med afrofoba, transfoba, antisemitiska och islamofoba motiv konstant ökar. Men de beslut som regeringen har fattat är inte tillräckliga och har inte heller lett till direkta effekter. Vi menar därför att arbetet med att bekämpa hatbrott ytterligare måste prioriteras.
Därför föreslår vi:
- Att bekämpandet av hatbrott uttryckligen prioriteras i regleringsbreven till både Rikspolisstyrelsen och till Åklagarmyndigheten.
- Att en särskilt brottskod för brott med hatmotiv införs så att polisens förundersökningsarbete initialt utreder såväl brott som motiv.
Hatbrott har fler offer än de individer som direkt utsätts. De skapar en rädsla i breda grupper för att röra sig i det offentliga rummet. De åtgärderna vi föreslår kommer inte att rå på denna, men om våra rättsvårdande myndigheter har i uppdrag att ta roten till människors rädsla på allvar kan det vara ett steg på vägen.
Lawen Redar, riksdagskandidat för Socialdemokraterna i Stockholm.
Anders Eriksson, riksdagskandidat för Socialdemokraterna i Stockholm.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
