EU-krönikan När coronakrisens ekonomiska konsekvenser ska mildras vaknar de gamla spänningarna inom EU till liv. Då gäller det att minnas misstagen från förr och visa att man lärt sig något, skriver Susanna Kierkegaard.
Fattar du inte vilken kris vi går igenom?
Den spanske premiärministern Pedro Sanchez riktade frågan till Tysklands förbundskansler under en videokonferens i slutet av mars. Angela Merkel blev knappast glad. När coronakrisens ekonomiska konsekvenser ska mildras vaknar de gamla europeiska spänningarna till liv – nord mot syd, nettobetalare mot resten.
Inget land har haft det enkelt under pandemin, men vissa har drabbats hårdare än andra. Det lär inte ha undgått någon att Italien haft det extra tufft med spridningen. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen bad till och med italienarna om ursäkt för att EU inte levererade när landet desperat behövde hjälp i början av utbrottet.
Även pandemins ekonomiska konsekvenser lär spridas ojämnt över unionen. Enkelt sammanfattat kommer alla regeringar behöva låna massvis med pengar till investeringar, men förutsättningarna för att kunna göra just det varierar stort. De sydeuropeiska ländernas generellt höga statsskulder gör det svårare för dem att få stora lån på marknaden. Därför ber de resten av Europa om politisk hjälp.
Kommissionen har redan satsat 5000 miljarder kronor på ett stort stödpaket för att ta itu med det mest akuta. Pengarna ska gå till de som förlorat sina jobb, mindre företag och medlemsländernas sjukvårdssystem. Sverige får ungefär 500 miljoner kronor ur potten.
Satsningen lär tyvärr inte räcka. Europeiska centralbanken räknar med att det kommer krävas trefaldiga investeringar, alltså på 15 000 miljarder kronor, för att ta oss ur den kommande ekonomiska krisen. Medlemsländernas ledare fortsätter därför att diskutera hur man ska möta lågkonjunkturen. Att komma överens kan bli svårt.
Tyskarna gick med i euron under löfte från dåvarande förbundskansler Helmut Kohl om att aldrig behöva bekosta andra länders skulder.
De nettobetalande länderna vill helst använda det system som redan finns för lån till euroländer i kris, den europeiska stabilitetsmekanismen. Men bland annat Italien, Frankrike och Spaniens ledare vill att EU ska börja sälja coronaobligationer. Sådana skulle antagligen innebära att EU säljer skuldbrev till köpare och betalar ut räntor till dessa via EU:s budget, samtidigt som bara de mest behövande länderna får använda pengarna som unionen lånat av köparna.
Detta är förstås inte särskilt populärt hos de nettobetalande ländernas regeringar. Angela Merkel har hittills sagt nej till förslaget. Tyskarna gick med i euron under löfte från dåvarande förbundskansler Helmut Kohl om att aldrig behöva bekosta andra länders skulder. Merkel är förstås inte är beredd att släppa på en så grundläggande princip för sitt lands medlemskap i valutaunionen.
Och coronaobligationer hade nog ändå inte varit en bra lösning. Framför allt för att de skulle vara för praktiskt krångliga att få till. Inget liknande har gjorts tidigare. Utöver massvis med lagstiftning skulle de kanske till och med kräva ett nytt mellanstatligt fördrag för att utöka EU:s befogenheter. Att, som det föreslogs i en essä här hos Dagens Arena häromveckan, tro att krisen går att lösa genom coronaobligationer finansierade av en EU-skatt är förstås ännu mer världsfrånvänt. En sådan lagstiftning skulle bli klar lagom till min egen pension.
Det viktiga nu är att dra lärdom av den förra finanskrisen. Hanteringen av den skapade de nu hårt drabbade ländernas höga skuldkvoter och arbetslöshet. Dessutom skapade den nya splittringar inom unionen som riskerar att växa sig ännu större under den kommande krisen: högerpopulism, främlingsfientliga partier och aggressiv EU-kritik.
En viktig sak att ha med sig är att precis som då kan det bli dyrare i längden att snåla med ekonomiskt stöd i början av krisen, eftersom detta riskerar att göra den mer utdragen. Hade Tyskland inte varit så hårda mot Grekland vid krisens start 2008 hade den antagligen kunnat ta slut tidigare.
Framför allt är det viktigt att komma ihåg att de hårdast drabbade av coronakrisen inte gjort något för att förtjäna det. Ingen var förberedd på en pandemi. Att solidariskt hjälpa de som har det svårast i krisen är alltså knappast att belöna oansvarigt beteende. Den europeiska stabilitetsmekanismen bör låta euroländerna ta lån till låga räntor för att stärka sjukvård och minimera pandemins ekonomiska skada, utan de förnedrande kontrollmekanismer som användes och skapade splittring under eurokrisen.
EU:s krisreflexer fungerade inte denna gång. Stängda gränser och regeringar som bara bryr sig om det egna landet får inte bli regel i gemensamma kriser. Till nästa gång – för det kommer en nästa gång – måste ledarna fatta att vi alla går igenom samma sak.
Susanna Kierkegaard är politisk skribent och har tidigare jobbat i Europaparlamentet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
