Miljöpartiet menar att ett klimatpolitiskt ramverk är det bästa sättet att vända utvecklingen.
I helgen avslutades FN:s stora klimattoppmöte i Doha. Ännu ett toppmöte med låsta positioner och politiker som inte klarar av att ta det ansvar som krävs. När larmrapporterna haglar är det inte läge att skylla på andra. Då är det dags att kavla upp ärmarna och göra allt vi kan.
Sveriges miljöminister Lena Ek hade ingen lätt uppgift på mötet. När alliansens tungviktare Moderaterna halverar klimatbiståndet, motarbetar alla förslag om att skärpa upp EU:s havererade utsläppshandel och miljöministern får skriva debattartiklar som en annan oppositionspolitiker om att Sverige borde driva på för att EU ska skärpa sina mål, ja då blir det inte lätt att visa på ledarskap i klimatförändringarna. Länge har Sverige kunnat leva på gamla meriter, men det funkar inte hur länge som helst när Moderaterna fortsätter att bromsa klimatarbetet.
Det finns en växande misstro bland utvecklingsländer och inte minst snabbväxande länder som Kina, där allt fler frågar sig om rika länder som Sverige verkligen menar allvar med klimatet eller om det bara är ett sätt att lägga hämsko på deras tillväxt. Om vi verkligen tog på oss de minskningar som kan anses vara vår rättmätiga del, och om vi var beredda att skjuta till tillräcklig finansiering för att utvecklingsländerna ska kunna anpassa sig till de klimatförändringar vi redan orsakat, samtidigt som de kan utvecklas ekonomiskt på ett mer hållbart sätt än vi en gång gjorde, då kanske man skulle börja lyssna.
Här finns faktiskt en möjlighet. Klimattoppmötena behöver inte bli en årlig flopp som varken gör någon glad eller räddar klimatet. Vi kan önska att andra länder skulle göra mer, men i stället för att bara önska kan vi se till att göra allt vi kan själva. Det är det bästa sättet att inspirera andra att gå efter.
Sverige kan så mycket bättre. Ett land med så goda förutsättningar för förnybar energi skulle kunna ha mycket tuffare klimatmål. Med alliansregeringens klimatmål, med alla kryphål de innefattar, behöver vi inte göra mycket mer för klimatet. För ett land som fortfarande har utsläpp betydligt högre än det globala snittet och vad som är långsiktigt hållbart så duger inte det. Vi kan och bör höja våra ambitioner.
Men mål blir först intressanta om man verkligen är beredd att ta dem på allvar och anpassa politiken till målen, i stället för tvärtom. I dag har vi strikta regler för hur vi ska hålla ordning och reda i statens ekonomi, men inget motsvarande för klimatet. Precis som regeringar oavsett färg måste se till att plus och minus går ihop i budgeten, oavsett vad man i övrigt fyller den med, borde regeringar vara skyldiga att se till att nå de utsläppsmål vi tillsammans sätter upp, oavsett vilken politisk inriktning man föredrar på åtgärderna. Vi behöver bringa ordning och reda i klimatpolitiken med ett klimatpolitiskt ramverk, på samma sätt som vi har ett finanspolitiskt ramverk för den ekonomiska politiken.
Med en klimatordning i ryggen kan vi sen sätta igång med åtgärderna. En bra början är att använda oss av de klimatskatter som ser till att det som är långsiktigt hållbart också blir kortsiktigt lönsamt. Det ska inte vara dyrare att välja klimatsmart – tvärtom! Klimatskatter ger dessutom intäkter som vi kan investera i den gröna omställningen: järnvägar, förnybar energi och andra lösningar som ger människor alternativ till dagens fossilberoende.
Lägg till det en mer aktiv internationell politik, där Sverige lämnar passiviteten och går i bräschen för att skärpa EU:s klimatpolitik och leva upp till våra löften om nya pengar till FN:s klimatarbete, så kan vi bli en konstruktiv spelare i kommande klimatförhandlingar. När världen går mot en uppvärmning på fyra grader om vi fortsätter som nu behövs länder som kan visa positivt ledarskap mer än någonsin.
Helena Leander, klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot för Miljöpartiet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
