Trayvon är inte ensam

En svart, obeväpnad tonåring i luvtröja skjuts till döds med ett enda skott efter att betett sig “misstänkt” på väg hem.

Nej, det är inte Trayvon Martin, den 17-åring som dödades på väg hem från kvartersbutiken av en “områdesvakt” i Sanford, Florida. Vars död upprört en hel värld.

Pojken i inledningen bodde i Bronx i New York och var ett år äldre än Trayvon Martin. Han hette Ramarley Graham och var på väg hem när han förföljdes av polis som misstänkte att han var beväpnad. I stället för att försöka hindra honom på gatan väntade polisen till dess Graham gått in i sitt hem innan han med våld störtade in i hemmet. Det var den 2 mars i år och Ramarley Graham föll ihop död framför sin mormor och sin sexårige lillebror, skjuten av en polisman i bröstet.

Grahams död har väckt mindre uppmärksamhet än fallet Trayvon Martin, men de bådas våldsamma öden har mer gemensamt än de faktiska likheterna mellan dem. Martin och Graham är varken de första eller de sista afro-amerikanska unga männen att utsättas för myndigheternas våld och misstankar på grund av sina blotta uppenbarelser.

Bland de 200 Bronxinvånare som demonstrerade mot dödsskjutningen av Graham i slutet av mars fanns Patrice Gordon. Hon har inga tidigare kopplingar till familjen Graham, men organiserar nu protestmöten varje vecka. Anledningen, säger hon till brittiska The Guardian, är att hon helt enkelt är rädd för vad det innebär för hennes son att vara en svart ung man i New York.

Bilden av vem som är potentiellt farlig och/eller kriminell är djupt färgad av rasistiska och klassberoende föreställningar. När demokratiske kongressledamoten Bobby Rush tog av sig kavajen och drog den under burna luvan över huvudet förvandlades han i ett obehagligt upplysande slag från uppburen statsman till en representant för typ-bilden av en potentiell kriminell person.

Det är inget unikt amerikansk problem. I Storbritannien löper svarta unga män 30 gånger så stor risk att utan konkret brottsmisstanke stoppas och undersökas av polis än unga män med ljus hy.

Över hela EU görs etniska brottsprofileringar. Romer stjäl och organiserar tiggeriverksamhet, araber är terrorister eller åtminstone kvinnoförtryckare, unga män från ekonomiskt missgynnade områden som bär luvtröjor signalerar kriminalitet och våld.

Man behöver inte resa långt för att höra vittnesmål från unga män med mörkt hår som regelmässigt kontrolleras av polis. Det räcker med ett par hållplatser med kollektivtrafiken i de flesta av Sveriges städer. Eller att prata med någon som bor i Landskronas fattigare innerstad.

På en tillställning i höstas berättade en känd konstnär att hennes svärson, en elitidrottsman uppvuxen i Stockholm med mörk hy, gjort sig av med familjens dyra bil. Han blev regelbundet stoppad av polis som ville kontrollera ägarbevis och körkort, och när familjens barn blev tillräckligt stor för att förstå att anledningen blev bilen för tung att bära.

Han ville skydda barnet från samhällets syn på deras gemensamma hudfärg som något underlägset och hotfullt, som något som inte hör hemma här.