Legalisering skapar fler problem än det löser

Bättre och smartare påföljder måste gå hand i hand med andra åtgärder, skriver debattörerna i en slutreplik.

I en replik den 5 december svarar Björn Gillström på vår debattartikel om narkotikapolitik med argument för varför han anser att vi bör legalisera cannabis – eller kanske all narkotika?

Gillströms argument kan förefalla både rimliga och logiska, i teorin. Verkligheten är en annan. Efter tio år av legalisering av cannabis i delstater i USA och fem år i Kanada börjar vi nu se effekterna av densamma. Visst har den cannabisrelaterade brottsligheten minskat sedan legaliseringen – något annat vore oväntat när ett tidigare brott blir legalt – men det har skett på bekostnad av en snabbt växande marknad och en ökad konsumtion, inte minst bland unga vuxna. Delar av marknaden är nu legal, men även legal cannabis kan leda till skadeverkningar och beroendeproblematik.

I Kanada har de gängrelaterade skjutningarna och morden inte minskat. Däremot har antalet akuta barnförgiftningar till följd av cannabis ökat betydligt, liksom kostnaderna för den cannabisrelaterade sjukhusvården. Samtidigt växer en industri, som med intensiv produktutveckling och marknadsföring hittar nya målgrupper, både inom och utanför de länder och delstater den verkar i. Det är i ljuset av detta vi ska tolka FN-organet INCBs rapport (2022) som visar att målen med legaliseringen av cannabis inte har uppnåtts.

Det här betyder inte att nordisk narkotikapolitik inte behöver utvecklas. Tvärtom. Men medan Gillström skriver att en straffrättslig åtgärd bör riktas mot dem som har ett beroende, är vi av motsatt åsikt. Vi menar att förbudet har betydelse för att hålla nere användningen av narkotika och bidra till tidig upptäckt. Den som använder sporadiskt eller för så kallat ”nöjesbruk” gör ett medvetet val. För den som har ett beroende är situationen dock en annan och här bör påföljden snarare vara stöd och behandling än ytterligare en böteslapp.

Men bättre och smartare påföljder måste gå hand i hand med andra åtgärder, som förebyggande insatser och stöd till återhämtning efter ett beroende – med hjälp till bostad, sysselsättning och ett socialt sammanhang. Just det sker nu på flera håll i världen, som i Storbritannien och Frankrike eller Oregon och Alberta. Länder och regioner som vi både kan inspireras av och liera oss med för att utveckla en human, restriktiv narkotikapolitik i Norden.

Vår slutsats är därmed att en legalisering skapar mer problem än det löser och att en restriktiv modell har fler fördelar än nackdelar. Men vi är inte nöjda, mycket kan bli bättre.

Håkan Eriksson, Generalsekreterare, Sveriges Landsråd för Alkohol- och Narkotikafrågor

Hanne Cecilie Widnes, Generalsekreterare IOGT i Norge

Lucas Nilsson, ordförande IOGT-NTO

Annette Fagerholm Ahlholm, Ordförande MHF

Mona Örjes, ordförande Junis

Eli Katarina Kjønsberg, Daglig leder, Juba

Inger Lise Hansen, Generalsekreterare, Actis-Rusfeltets samarbeidsorgan

Ann-Marie Lindgren, förbundsordförande Blå Bandet

Magne Richardsen, Daglig leder, FMR: Fellesskap – Menneskeverd – Rusfrihet 

Peter Moilanen, Narkotikapolitiskt Center