Lejla Hastor: Hur SD:s ord blev folkets

Det har aldrig varit enklare att vara fördomsfull. SD:s retorik har blivit det svenska folkets retorik och Jimmie Åkesson behöver inte ens uttala sig längre.

Jag flyttade ifrån Sverige i början på 2011. Det land jag lämnade såg Sverigedemokraterna som ett främlingsfientligt parti. Jimmie Åkessons samtliga utspel orsakade otaliga reaktioner och det rådde en kollektiv anda som sa: ”Vi kommer att kämpa emot”.

Mycket har hunnit förändras under tiden som jag var borta. Sverigedemokraterna kallas i dag för ett invandrarkritiskt alternativ och Jimmie Åkesson bemöts som en saklig politiker. Men framför allt råder det en annan samhällsanda. När jag nu har flyttat tillbaka till Sverige är det till ett samhälle där få längre reflekterar över generaliseringar och där ännu färre ifrågasätter dem.

Saker som var otänkbara för bara tre år sedan är i dag vardagsmat. Vi har en statsminister som påstår att de dåliga skolresultaten är de ensamkommande flyktingbarnens fel. Vi har en migrationsminister som delar blåögda och brunögda i goda och onda. Vi har socialdemokratiska riksdagsledamöter som jämställer islam med nazism. Och vi har förvånansvärt få av deras partikamrater som reagerar.

Den breda massan följer deras exempel.

I dag är det en helt normal åsikt att tycka att alla romer ingår i organiserade ligor. Att dra alla muslimer över en kam. Det är också en fullkomligt legitim åsikt, för oerhört många, att kalla somalier för en ”analfabetisk problemgrupp”.

Det har aldrig varit enklare att vara fördomsfull. SD:s retorik har blivit det svenska folkets retorik och Jimmie Åkesson behöver inte ens uttala sig längre. Andra gör det åt honom. Vi pratar inte längre om hur vi ska bekämpa Sverigedemokraterna och rasismen, vi pratar om vad vi får säga utan att själva bli anklagade för rasism.

I dag finns det nästan lika många Facebookgrupper som slåss för rätten att säga ”negerboll” som de som slåss emot rasism. Efter tre år i riksdagen är den stora massan inte rädd för Sverigedemokraterna. I stället talar många om åsiktsförtryck och bristen på kritiska åsikter mot invandring som det stora samhällsproblemet i Sverige. Ledsna människor uttalar sig i olika medier om hur de har missuppfattats när de har talat emot mångkulturen. Hur de har blivit felciterade när de har pekat ut muslimer som en fara för det svenska samhället. De menar egentligen inget illa. De är inga rasister. De är bara emot mångkultur och muslimer.

Låt mig förtydliga en sak. Alla som är emot ett samhälle där det bor andra än ”etniska” svenskar, som är emot andra religioner i Sverige än den kristna, som ser mörkhyade människor som ett samhällsproblem, som börjar alla sina meningar med ”Jag är inte rasist men…” Ni är inte missuppfattade. Ni är antingen rasister eller oerhört inskränkta.

Problemet i Sverige i dag är inte att vi inte får säga vad vi vill, problemet är att alldeles för mycket sägs utan reflektion och ifrågasättande. Något oerhört viktigt har glömts bort under tiden som Sverigedemokraterna har suttit vid makten. Det existerar ett annat “vi och dem“. “Vi“ som är för ett mångkulturellt och tolerant Sverige och “de“ som är emot. Och vi är så oerhört många fler.

Alla negativa påståenden om invandrare är inte fördomar och rasism. Men om ett uttalande låter rasistiskt, om det generaliserar, förminskar eller smutskastar en grupp människor, då är det också rasistiskt. Och bör ifrågasättas. Från oss alla, precis hela tiden. Oavsett om det sägs av Jimmie Åkesson, vår migrationsminister eller en trebarnsmamma från Märsta.