För oss som inte är blåögda och blonda finns det helt enkelt inget bättre försvar mot vardagsrasismen än att prata “perfekt“ svenska, skriver Lejla Hastor.
Mitt första minne av det svenska språket är siffran sju. Den som är etnisk svensk, eller har svenska som modersmål, kommer aldrig att förstå besvären som siffran sju kan ställa till med för oss som inte har det som sitt första språk. Det finns otaliga alternativ till att uttala de enkla tre bokstäverna.
Ett är att försöka gömma sig bakom en norrländsk dialekt och helt sonika säga ”shju”. Ett annat är att säga det lite snabbt, i bokstavsordning, s- j- u. Det sista är till för den modige, den som gör ett tappert försök och hoppas på det bästa, men allt som kommer ut är ett enkelt ”hu”.
Sju, sju, sju, övade mitt tioåriga jag framför spegeln på vårt lilla rum i flyktingförläggningen. Hu, hu, hu upprepade min mamma bredvid mig. Tungan skulle vara mitt i munnen och ljudet komma långt bak från halsen hade läraren sagt. Mina stämband hade inte formats än och en dag hände det. Det perfekta sjuljudet kom ut och förutsättningarna för hur jag skulle bli behandlad i framtiden förbättrades avsevärt.
”Oj vad duktig du är, du pratar perfekt svenska” är ord som jag har hört många gånger i mitt liv. Min bror som talar lika perfekt, om inte bättre, har aldrig hört de orden. Många människor som har tillbringat nästan hela sitt liv Sverige får hellre aldrig höra dem. Inte för att de inte talar perfekt, utan för att deras svenska låter annorlunda.
Att tala perfekt svenska innebär nästan alltid samma sak: att tala svenska utan brytning. Det är uttalet och melodin som avgör, inte grammatiken. Bryter du, då talar du inte perfekt. Och med det blir du lite mindre svensk, lite mindre integrerad och lite sämre behandlad. Hur vi säger sju spelar helt enkelt roll.
Senaste tidens texter, inte minst Jonas Hassen Khemiris lysande text (13 mars 2013, DN), har uppmärksammat den vardagsrasism som ”vi som ser annorlunda ut” utsätts för. Khemiri skriver att han, trots svenska som modersmål, blir sedd som ett främmande element i det svenska samhället. Shora Esmailian (19 mars 2013, DA) beskriver att hon hellre ringer än mailar när hon ska uträtta något, hon blir mindre diskriminerad när hennes perfekta svenska får komma fram.
För oss som inte är blåögda och blonda finns det helt enkelt inget bättre försvar mot vardagsrasismen än att prata “perfekt“ svenska. Vi blir bättre behandlade om vi låter som en svensk förväntas låta. Men vad händer då med de som aldrig får till det rätta uttalet? Med de som både ser ut och pratar annorlunda?
Jag minns de tårar som mina mamma fällde i smyg när hennes kollegor gjorde narr av hennes uttal, den frustration som min pappa kände på sjukhuset när trötta sjuksköterskor blev irriterade på hans långsamma svenska, de nedvärderande blickarna som riktas mot alla jag känner när de öppnar munnen och den perfekta svenska melodin vägrar komma ut.
Och jag frågar mig själv: När är det dags för oss att sluta anpassa sig till Sverige, när kommer Sverige att börja anpassa sig till oss?
Tittar vi på det engelska språket så skulle ingen säga att en jamaican, indier eller ugandier bryter när de talar engelska (“att bryta” finns inte ens i det engelska språket). De talar bara med en annan melodi och dialekt. Det samma borde gälla för de olika nyanser av svenska språket som kommer fram i olika brytningar. Det borde ses som en naturlig utveckling av ett växande språk, inte som någonting som vittnar om hur svenska eller osvenska vi är. Är orden lika, är språket det samma, oavsett hur vi uttalar dem.
Om nyckeln mot diskriminering är att bli så lik som möjligt, att låta så likt som möjligt, att bli så svensk som möjligt, då är det fel nyckel. För då arbetar vi alla emot mångfalden.
Lejla Hastor är statsvetare och jobbar med internationellt utvecklingssamarbete.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
