Sverige har en nyckelroll i Västsaharafrågan. Det är hög tid för regeringen att verkställa riksdagsbeslutet och erkänna staten, skriver Lena Thunberg, redaktör, Tidskriften Västsahara.
I höst är det 40 år sedan Marocko invaderade Västsahara. 165 000 västsahariska flyktingar bor sedan dess i flyktingläger i Algeriet. I den ockuperade delen lever västsaharier som andra klassens invånare i ständig skräck för att trakasseras och misshandlas.
Folkrättsprofessorn Pål Wrange skriver i en rapport till Europaparlamentet i juli att EU saknar en principfast hållning när det gäller synen på illegala annekteringar och ockupationer. Han jämför hur EU har agerat kring Krim, Palestina och Västsahara. I Krimfrågan fördömdes den ryska invasionen direkt och sanktioner infördes mot Ryssland.
När det gäller Västsahara däremot har EU slutit Marocko till sig genom bland annat ett associationsavtal år 2000 och en så kallad avancerad status år 2008. Marocko är det land som får mest bistånd av EU:s grannskapsländer. Relationerna är minst sagt goda.
Dessutom har EU slutit ett fiskeavtal med Marocko där de fiskerika västsahariska vattnen är inbegripna.
Sverige har hedersamt nog röstat nej till detta avtal två gånger om, men hur kommer det sig att EU kan förhålla sig till en ockupant på detta sätt? Är det Marockos allierade Frankrike som styr EU i Västsaharafrågan?
I maj publicerade Amnesty International en rapport om tortyr och straffrihet i Marocko. Genom 173 marockanska och västsahariska vittnesmål visas hur bland annat fredliga aktivister för ett självständigt Västsahara grips, förnedras, hotas, misshandlas, torteras och fängslas i ett mer eller mindre rättslöst samhälle.
Människor döms till långa fängelsestraff på bekännelser som skett under tortyr. Torterarna straffas inte och de marockanska myndigheterna erkänner inga fel när Amnesty ber om en kommentar till vittnesmålen.
Samtidigt som västsaharier grips i sitt eget ockuperade land finns en FN-styrka på plats med uppdrag att genomföra en folkomröstning om självständighet eller integration med Marocko.
Denna fredsbevarande styrka har under 24 år inte kunnat genomdriva folkomröstningen på grund av Marockos obstruktioner och vägran att acceptera ett självständigt Västsahara. FN:s säkerhetsråd är lamslaget, eftersom Frankrike ständigt hotar att använda sin vetorätt om Marockos intressen inte tillgodoses.
FN-styrkan saknar till råga på allt mandat att övervaka brott mot mänskliga rättigheter. Det betyder i klartext att västsaharierna i ockuperat område är skyddslösa. Det finns ingenstans de kan vända sig när de utsätts för brott av marockansk polis eller myndigheter. Där finns heller inga oberoende journalister på plats som kan rapportera.
84 länder har erkänt den västsahariska staten som utropades 1976 när Spanien lämnade sin koloni – utan att ha verkställt FN-uppdraget att formellt avkolonisera området. Flera länder har dock efter påtryckningar från Marocko tagit tillbaka sina erkännanden.
I december 2012 beslutade den svenska riksdagen att ge regeringen i uppdrag att erkänna Västsahara. Alliansregeringen verkställde inte beslutet. Inte heller den nuvarande regeringen har gjort det – än.
I stället har den rödgröna regeringen meddelat att man gör en ”översyn” av Västsaharafrågan. Är Sverige pressat av andra EU-länder och viker sig?
I december har Polisario Front kongress. Polisarios ledning vädjar nu om stöd från omvärlden. I åratal har de valt diplomati och en fredlig väg i FN:s regi. Men västsahariska ungdomar i flyktinglägren och i ockuperat område har tröttnat på att vänta på en likgiltig omvärld. De är frustrerade och förbittrade.
Sverige har en nyckelroll i Västsaharafrågan. Att verkställa riksdagsbeslutet är en självklarhet. Att bli det första land i EU att erkänna Västsahara skulle dessutom ge västsaharierna den strimma av hopp de så väl behöver.
Lena Thunberg, redaktör för Tidskriften Västsahara
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
