Är sämre bostäder verkligen lösningen på bostadskrisen? Om politiken bara vågar finns det pengar till bostadsbidrag, subventionerat bosparande och startlån, skriver Lennart Weiss, kommersiell direktör, Veidekke.
Är det med sämre bostäder som vi ska lösa bostadskrisen? Frågan har fått hög aktualitet genom en rad olika inlägg i debatten.
I en aktuell debattbok av förre professorn på KTH, Hans Lind menar han att »åtkomliga bostäder« kan skapas om vi bygger bostäder till »lägsta godtagbara standard«.
Likartade tankar framförs då och då från borgerliga debattörer och möjligen kan man misstänka att det är samma idé som ligger bakom bostadsministerns ofta använda uttryck »små, billiga och klimatsmarta hyresrätter«.
Först som sist kan vi avfärda tanken om nybyggda hyresrätter som billiga. Tvärtom är nyproducerade hyresrätter – allt annat lika – avsevärt dyrare än motsvarande bostäder byggda som bostadsrätt eller äganderätt.
Förr tillhandahölls toppfinansieringen i praktiken gratis av staten. När det nu krävs runt 30 procent eget kapital betyder det att hyresrätter blir avsevärt dyrare. Utan subventioner riskerar nybyggda hyresrätter att bli en fattigdomsfälla.
Eftersom bostadskrisen i första hand berör unga och resurssvaga har frågan en klass- och generationsmässig dimension. En lösning som bygger på att de mest resurssvaga ska hänvisas till bostäder med lägre standard innebär en risk att vi åter gör boendet till en klassfråga. Är det den vägen vi ska gå?
I kontrast till dagens debatt menade Socialdemokraternas legendariske socialminister Gustav Möller att »endast det bästa var gott nog åt folket«.
I den andan bedrev HSB på 30-talet ett intensivt forskningsarbete för att skapa »goda bostäder åt alla«. Från HSB:s »labb« kom den ena innovationen efter den andra, bland annat tvättstugan, det funktionella köket, badrummet, barnstugan etc, och blev strax naturliga beståndsdelar i det moderna folkhemmet.
Så sent som på 70-talet, när bygget av miljonprogrammet pågick för fullt, fanns en oro över att delar av arbetarbefolkningen efter en tid valde att flytta från en stor lägenhet till en mindre. Visst, man sparade pengar men om inte barnen hade eget rum skulle barnens studier och utveckling bli lidande.
Lind talar om »marginella avvikelser« från dagens standard, som att byta klinker i badrummet mot 60-talets plastmattor. Visst kan man göra det men marginella åtgärder får också en ytterst marginell påverkan på hyran. Vi talar om tiotals kronor per månad.
Förklaringen till Sveriges byggkostnader ligger främst på tre plan; löneläget, kommunernas allt högre priser för mark, gator m m samt våra ambitioner när det gäller handikappanpassning och energiförbrukning. Om vi verkligen ska sänka kostnaderna är det här det krävs åtgärder. Knappast en väg som bör rekommenderas.
Bokrisen handlar fundamentalt om två saker: ekonomi och fördelningspolitik. En titt i statistiken visar att 40- och 50 talisterna bor spatiöst och sitter på oerhörda tillgångar genom sitt boende. Förklaringen ligger i 70- och 80-talets subventionspolitik i kombination med hög inflation.
Ungdomar, ensamstående och migranter däremot är i det närmaste egendomslösa. Är det verkligen en så svår tanke att beskatta de som tidigare gynnades? Vågar man bara det finns tillräckligt med pengar till bostadsbidrag, subventionerat bosparande, startlån etc. Dessutom till bostäder med god standard.
Lennart Weiss, kommersiell direktör, Veidekke och fristående socialdemokratisk debattör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
