Valet står mellan att stötta de resurssvaga ekonomiskt eller att öppna dammluckorna för en ny sorts nödbostäder för de allra fattigaste, skriver Lennart Weiss, kommersiell direktör Veidekke, i en replik.
Det råder ingen tvekan om att professor Hans Lind är seriöst bekymrad över bostadskrisen och söker efter lösningar. I en replik på min debattartikel i måndagens Dagens Arena argumenterar han för en bostadsmarknad där »alla kan hitta något«.
Lösningen bygger på att skapa lägenheter med standard och läge som »höginkomsttagare ratar«.
Den goda ambitionen för ty riskerar dock Linds recept att leda till en återgång till en tid då socialpolitiken byggde på särlösningar för de mest resurssvaga. Att det kan gå fort i utförsbacken bekräftas i detta nu av de så kallade modulhusen, som Boverket och Migrationsverket i förskräckande tempo prackar på kommunerna.
Trots att man inte vinner en dag i tempo, att vi riskerar att få utarmade boendemiljöer i segregerade enklaver, med hyror dubbelt så höga som i det vanliga beståndet väljer många kommunalpolitiker att kapitulera. Det sociala och ekonomiska priset för detta kommer vi att lida för i decennier.
Så illa ska man inte tolka Lind men lika fullt ramlar han i flera fallgropar. Bygg på platser som »hushåll med högre inkomster inte anser vara så attraktiva«. Visst, men om det vore så enkelt skulle vi väl redan nu se en skog av byggkranar i områden med resurssvag befolkning. Men det gör vi inte. Analyser gjorda av Sveriges kommuner och landsting, SKL, samt WSP visar att det finns färdiga detaljplaner för flera tiotusentals lägenheter just i såna områden.
Om det både finns mark och behov, varför byggs det inte? Därför att byggarna inte får ihop sina kalkyler med de krav som ställs av Boverkets byggregler. Om de mest resurssvaga ska få råd fordras betydligt mer än att byta klinkern i badrummet mot en plastmatta. Då krävs att vi överger hiss i flerfamiljshus, gör avkall på handikappregler, slopar dagens energinormer och att vi kraftigt pressar ned byggnadsarbetarnas löner. Vill vi det?
En bostad i Farsta blir inte »sämre« för att den ligger en smula perifert, säger Hans Lind. Det stämmer, men Lind drar ändå fel slutsats. Redan i dag finns massor av tillgängliga bostäder till den kostnadsnivå som han rekommenderar, 4 000 kronor för en etta, 6 000 kronor för en tvåa. De finns i det ägda beståndet, bara man är beredd att resa en bit. Man behöver alltså inte sänka standarden för att få fram fler lägenheter till den prisnivån.
Likafullt finns det många som inte har råd med en sån boendekostnad. Alltså står valet mellan att stötta de resurssvaga ekonomiskt eller att öppna dammluckorna för en ny sorts nödbostäder för de allra fattigaste. Vad den sortens lösningar gör med ett samhälle visar såväl svenska som internationella erfarenheter.
Med »goda bostäder för alla« byggdes det moderna Sverige. Det klarar vi även framåt, bara vi är beredda att beskatta de som tjänade på den gamla subventionspolitiken och omfördela resurser till de som står utanför bostadsmarknaden i dag.
Jag är väl omodern men förr kallades det solidaritet.
Lennart Weiss, kommersiell direktör, Veidekke och fristående socialdemokratisk debattör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
