För första gången sedan välfärdssamhället växte fram för vi i dag en medveten politik som gör det betydligt svårare för de allra svagaste hushållen att skaffa en bostad. Det skriver Lennart Weiss (S).
Bakom de frågor som i dag dominerar den politiska dagordningen; sysselsättningen och finansieringen av välfärden ligger en gammal paradfråga, medvetet bortglömd i 20 år, och jäser. Bostadsfrågan.
Likt en hotande lavin väntar den bara på en utlösande faktor och när den väl kommer i rörelse är det mycket som talar för att den kommer att drabba politikerna med samma kraft som skedde på 1960-talet. För vi närmar oss åter en bostadskris. Sverige är det land i Europa som näst efter Norge har den kraftigaste urbaniseringen. För att hålla jämna steg borde vi bygga mellan 30 000–40 000 lägenheter årligen. Årligen byggs runt 20 000 bostäder, att jämföra med cirka 30 000 per år i Norge och Finland. Med ett haltande bostadsbyggande fungerar arbetsmarknaden allt sämre vilket påverkar både sysselsättningen och ekonomin negativt.
På detta finns ett fördelningspolitiskt problem som ingen verkar bry sig om. Som vanligt är det givetvis de mest resurssvaga som drabbas. Fråga vilken ungdom som helst och de kan berätta om vanmakten att vara beroende av den ofta extremt dyra andrahandsmarknaden. Har man inga kontakter och saknar fasta inkomster är det märkligt nog de dyraste alternativen som står till buds. Men vad värre är; för första gången sedan välfärdssamhället växte fram i vårt land för vi i dag en medveten politik att göra det som svårast för de allra svagaste hushållen att skaffa en bostad. Det är nämligen så det så kallade ”bolånetaket” fungerar.
Förr var det ganska vanligt att ett nybildat par gick till banken för att låna till sin första bostad, ofta en villa eller en tvåa i storstaden för runt 2,5 miljoner kronor. I dag krävs att man har 15 procent av beloppet i sparande, det vill säga 375 000 kronor. Har man inte föräldrar med tillgångar blir det därmed kalla handen. Dessutom har det blivit allt svårare för de som bygger att finansiera bostadsproduktionen. Som en direkt följd av finanskrisen åläggs bankerna högre kapitaltäckningskrav. Det betyder mindre utrymme för utlåning vilket i det tysta slår hårt mot hela branschen. Bostadsbyggande är per definition en finansiell verksamhet och saknas tillgång till kapital blir också byggandet lågt.
I dessa två faktorer, bolånetaket och bankernas restriktioner finns således de viktigaste förklaringarna till att byggandet sedan 2006 rasat med 50 procent och småhusproduktionen med 80 procent, vilket i praktiken innebär att den branschen snart är utplånad. Inför detta faktum står våra politiker märkligt handfallna.
Regeringen vidtar visserligen åtgärder för att förenkla och påskynda planprocessen. De är i allt väsentligt bra men löser inte kärnproblemet. Oppositionen säger ”bygg!”, en paroll som tyvärr ekar tomt när den varken backas upp av en hållbar analys eller konkreta åtgärder. Men säger inte Socialdemokraterna ”jobb, jobb, jobb”? Och sa vi inte förr att bostadsbyggandet är motorn i ekonomin i en lågkonjunktur? Så varför kopplas inte dessa frågor samman i dag?
Förklaringen sitter i en bristande analys av bostadsbyggandets finansiella frågor och detta problem har skapats av politiken själv. För 20 år sedan flyttade politikerna under fullt samförstånd ansvaret för bostadsförsörjningen från samhället till hushållen. Kostnaden för det samhällsdrivna byggandet hade blivit för dyrt och resurserna behövdes till annat.
Genom bankernas beredvillighet att låna ut rullade det ändå på ganska väl ända till nu när det plötsligt gått upp för Riksbanken och Finansinspektionen att det systemskifte som genomförts på bostadsmarknaden leder till att hushållens skulder (på total nivå) ökar. Nu oroas myndigheterna av stigande priser och att skuldsättningen ska hota den finansiella stabiliteten. Mycket talar för att det är en starkt överdriven oro, grundat på ett bristfälligt faktaunderlag.
En färsk analys gjord av analysföretaget Evidens visar att bopriserna kan förklaras av fundamentala faktorer som BNP, inflation, befolkningsutveckling, reallöner med mera. Genom att jämföra med nyproducerade hyresrätter, som i praktiken är marknadsprissatta, kan man se att priserna på bostadsrätter är rimliga. Analysen visar vidare att hushållens tillgångar överträffar skulderna med x 3 vilket gör dem rejält stryktåliga.
Detta leder till en kärnfråga som förr eller senare kommer att landa i knät på de politiska partierna; om vi från höger till vänster är ovilliga att över politiken åta oss finansiella kostnader för bostadsbyggandet och samtidigt är oroliga för att ett privat ansvar för boendet leder till att hushållens skulder ska växa bortom kontroll; hur ska vi då kunna hålla ett tillräckligt bostadsbyggande? Och hur ska de som är mest resurssvaga kunna skaffa en bostad? Svaret är: det går inte!
För oss som är verksamma i branschen är det tyvärr uppenbart att det finns ett fundamentalt kunskapsproblem. Sedan bostadsfrågan lämnade dagordningen är det få som i dag intresserar sig för bakomliggande sammanhang. Och vem vågar utmana Riksbanken och Finansinspektionen när de framträder med allvarlig min och talar om risker? Men tyvärr kan inte heller de särskilt mycket om bostäder och grundläggande sammanhang inom detta område.
Det finns dock ljusglimtar. De flesta av våra ledande bankekonomer, de två opponenterna i Riksbanken, allt fler inom regeringskansliet och politiken börjar ana att något grundläggande är fel i analysen. För den som vill få en samlad bild av detta hänvisar jag till Evidens rapport. Övriga uppmanar jag; det är dags att börja tänka nytt för bostadskrisen är snart omöjlig att blunda för.
Lennart Weiss, medlem i S i Stockholm, med 25 års erfarenhet av bygg- och bostadsbranschen. I dag anställd som Kommersiell direktör i Veidekke Sverige AB.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
