ledare Från rädsla, ångest och ensamhet till trygghet, glädje och delaktighet. Om samhällen tog lärdom av Lerins lärlingar skulle så många fler må så mycket bättre.
»Sen jag började på konstskolan har hela mitt liv förändrats uppåt. Det är som att jag blivit starkare i psyket på något sätt. Som att jag öppnat en dörr till ljuset.«
Timmy ser själv lite häpen ut när han berättar. Och jag känner mig »berörd ända in i själen«, för att låna orden konstnären Lars Lerin använder när han förklarar vad eleverna, eller lärlingarna, betytt för honom.
Realityserien, vars andra säsong nu visas i SVT, har tagit tittarna med storm. Med sin mix av renaste glädje och djupaste allvar blir konstskolan för en grupp människor med psykiska funktionshinder också en hoppingivande lektion i samhällskunskap.
Den utveckling vi får bevittna är mirakulös. Mötena i ateljén på Ventilgatan får solen att lysa, inte bara i Karlstad. »Jag har fångat min egen själ«, säger en av deltagarna om denna dagverksamhet fylld med kreativa samarbeten och skapande. Ett tips till exempelvis Stockholms Stad vars blågröna styre nu stället sparar bort 49 miljoner på kulturskola och bibliotek för att kunna sänka skatten.
Lerins lärlingar visar Välfärdssverige både när det är som bäst och sämst. Hur rätt sorts uppmuntran kan få människor att växa långt bortom det som verkat möjligt. Men också hur lätt det är att missa människan bakom sina hinder, diagnoser och tillkortakommanden. Många av deltagarna har en plågsam skoltid med mycket mobbning bakom sig. »Man var helt enkelt en outcast, en som var dum i huvudet. Du var aldrig bra nog«, säger Janni, som nu fått tillbaka sitt människovärde och för första gången har riktiga vänner att fika och sjunga med.
Det handlar om en allt snävare tolkning av begreppet »normalitet« där kraven på prestation och social förmåga hårdnat.
Programmet skildrar människor med en psykisk funktionsnedsättning, vilket ungefär 17 procent av de funktionshindrade har. Några har vågat pröva ett arbete, andra har anpassade uppgifter. Men för den här gruppen är trösklarna till arbetsmarknaden extra höga och trots flera års högkonjunktur där allt fler kommer i arbete har de funktionsnedsattas sysselsättning inte ökat, visar en ny rapport. I gruppen med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är endast 37 procent sysselsatta.
Diskriminering är dessutom nästan fyra gånger vanligare. Och kvinnor har svårare än män både att få heltid och subventionerade anställningar. De flesta arbetsgivare har med andra ord ännu inte tagit intryck av Arbetsförmedlingens utmärkta, men inte så delade kampanj mot fördomar.
Autism, adhd, aspberger, panikångest, social fobi. Många diagnoser fladdrar förbi i intervjuer med medverkande i serien. Att dessa dessvärre kan stigmatisera och hindra, visar statistiken.
Men samtidigt är diagnosen idag oundgänglig för att få hjälp, inte minst av Arbetsförmedlingen. När arbetsmarknadens krav höjs blir fler funktionshinderkodade, visar en forskningsrapport. Det handlar om en allt snävare tolkning av begreppet »normalitet« där kraven på prestation och social förmåga hårdnat. En arbetspsykolog konstaterar:
»Idag sitter vi och bedömer någon som funktionshindrad som vi inte skulle gjort för 20 år sedan. Det krävs inte mycket tafflighet för att man inte ska vara gångbar på arbetsmarknaden«.
Förra året klassificerade AF 18 procent av de arbetslösa som funktionsnedsatta jämfört med 10 procent 1992. Men 2013 var motsvarande siffra hela 25,3 procent. Kanske är en tolerantare tid på väg? Funktionshinder är ju inte en egenskap.
Glädjande är exempelvis Samhalls bedömning att fler arbetsgivare nu »ser en styrka i människor med funktionsvariationer.« Koncernen har en mycket viktigt uppdrag, som den inte tagit på tillräckligt allvar. Kritiken har varit berättigat hård. Och ska fler funktionshindrade få det stöd som var tänkt får Samhalls huvuduppgift inte slarvas bort.
Lerins generösa och livsbejakande lärjungar visar i vilket fall hur bra det blir när vi inkluderar i stället för att stöta ut. Och att vi alla mår så mycket bättre om de som hamnat lite utanför inte blir undanträngda, utan inneslutna. Projektledaren Wanja sammanfattar filosofin som borde vara allenaarådande i hela samhället: »Utgår man från vad folk är bra på och tycker om, då kan man nå hela världen nästan.«
Eller för att citera Per efter konstskolans karneval i Karlstad: »Bara kärlek och godhet, så här borde hela landet vara. Hej då!«
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
