fredagskrönikan Regeringen vill utreda brister i öppenheten kring coronahanteringen. Men den viktigaste lagändringen kommer ändå utebli, skriver Jonas Nordling.
Hanteringen av rådande pandemi har varit svår att hänga med i för medborgarna. Och även de medier som som ett fritt samhälle ska kunna luta sig mot har haft problem med att granska hanteringen. Därför var det välkommet att regeringen häromdagen tillsatte en utredning för att undersöka vilka förutsättningar vi journalister har fått för att utföra detta (självpåtagna) uppdrag. Hur har lagens krav på offentlighet och meddelarfrihet fungerat i skarpt läge?
Det var dessutom väldigt passande att denna utredning presenterades samma vecka som Sveriges Radios dokumentär Det illojala vårdbiträdet publiceras. Stine Christophersens kamp mot sin arbetsgivare Attendo och bolagets försök att tysta henne och hindra kritik från insidan inom skattefinansierad vård är en bra bild av svårigheten med att rapportera om brister i samhällets coronahantering. Här har utredaren Peder Liljeqvist en guldåder av brott mot alla de lagar som ska säkerställa att öppenhet håller samhället friskt.
Ty utövade oförrätter kan ej döljas om var och en får påtala det som handlas emot det allmänna bästa, som Peter Forsskål uttryckte det redan 1759. Hans tankar om borgerliga friheten låg till grund för Tryckfrihetsförordningen, den grundlag vi fortfarande sätter vårt hopp till för att få maktmissbruk avslöjat och för att fritt kunna föra fram våra åsikter.
Regeringen tillsatte emellertid inte denna utredning på grund av Sveriges Radios förtjänstfulla dokumentär, eller Stine Christophersens heroiska insats för att försvara sin grundlagsfästa rätt. Nej, svårigheterna med att granska coronahanteringen var kända långt tidigare och exemplen många. Som när chefer inom region Sörmland försökte mörklägga smittspridning. Eller när Tillväxtverket hemligstämplade vilka företag som fick coronastöd, vilket tvingade regeringen att snabbt förtydliga lagen. Faktum är att utredningen tillkommit som en effekt av en hemställan av branschorganisationen TU – Medier i Sverige.
Nog verkar det som om straffvärdet för att kränka medborgarnas rättigheter inte är tillräckligt avskräckande.
Ibland får efterfrågade lagändringar namn som Lex Maria eller Lex Sarah. Det förstnämnda gäller som bekant vårdgivarens skyldighet att anmäla vådliga brister, och fick sitt namn efter en händelse 1936 då fyra patienter avled på Maria Sjukhus i Stockholm efter att ha injicerats med desinfektionsmedel istället för bedövningsmedel.
Lex Sarah handlar i sin tur om plikten att anmäla brister inom socialtjänsten, och tillkom efter att undersköterskan Sarah Wägnert 1993 vittnade i TV om vanvård på vårdhemmet Polhemsgården i Solna. Lagen som därefter tillkom, och som bär Sarah Wägnerts namn, handlar dock inte om att vittna om brister i medier, utan om en skyldighet att anmäla bristerna internt inom verksamheten.
Så kommer vi nu få en Lex Stine? Det verkar ju behövas. Men det är inte lagen som saknas, den har vi sedan 1766. Och dessutom får inte utredaren ens föreslå någon lagändring, där har regeringen varit tydlig. Vilket är synd. För det som skulle behöva utredas är straffet för att bryta mot våra rättigheter.
I dessa tider, när det ropas högt om hårdare tag för att komma till rätta med brottsligheten, är nu även jag beredd att stämma in i kören. För nog verkar det som om straffvärdet för att kränka medborgarnas rättigheter inte är tillräckligt avskräckande. Att efterforska källor och hota med repressalier kan visserligen redan nu leda till ett års fängelse. Men eftersom det handlar om något så allvarligt som ett grundlagsbrott borde det kanske handla om ett livstidsstraff?
Du fattar säkert att jag inte menar det senare, men nog bör Peter Liljeqvist ändå fundera på vad som kunnat få Attendos chefer att avstå den process de utsatte Stine Christophersen för. För det är röster som Stines som ger förutsättningarna för oss medier att granska samhällets aktörer. Och därför skulle antagligen en Lex Stine behövas, med hot om straff som verkligen får den som vill kränka meddelarfriheten att avstå. Men vi vet också att det inte kommer bli så, för det ingår inte i regeringens beställning. Tyvärr.
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
