Liberaler pratar gärna om att värna demokratins principer. Men de verkar inte ha samma tyngd i de egna leden.
I våras avslöjades att den liberale EU-parlamentarikern Jasenko Selimović mobbat ut tjänstemännen på sitt kansli i Bryssel. De fyra hade sjukskrivit sig eller tvingats ta avsked.
Det är inte första gången Selimović hamnar i bråk med sin personal.
Fackförbundet ST:s lokalansvariga i regeringskansliet, Anita Engvoll, har fått ta emot många gråtande medarbetare under tiden som han var statssekreterare. Hon menar att Selimović företräder ett otroligt dåligt ledarskap: »Inget inkännande, närmast psykopatisk«.
Man kunde tro att denna föga liberale översittare borde ha föranlett ingripande från sin partiledning. Men i våras vägrade partitopparna att säga någonting om trakasserierna.
I förra veckan, sedan Europaparlamentet efter en grundlig undersökning beslutat att pricka Selimović bröts tystnaden. Men bara lite grann. Man skickade ut små signaler om hur bekymrade man är.
Partiordföranden Jan Björklund sa att han ser »mycket allvarligt« på vad som hänt. Partisekreteraren Maria Arnholm förklarade att hon »säkert kunnat göra mer än vad jag gjort«. Fast vad har hon gjort? Europarlamentarikern Cecilia Wikström närmade sig en mikrofon från Sveriges Radio och förklarade att människor farit illa, men att »försoning måste få finnas«. Sedan lämnade hon snabbt platsen.
Vad en känd cirkusdirektör anbefallde gäller tydligen också på den liberala manegen: »Stö-ö-ö-rsta möjliga tystnad«.
För en partiledning kan det vara rimligt att fega ur, att undvika intervjuer för att inte förvärra en kris. Men om liberala grunder som människors lika värde och frihet från övergrepp och förtryck fortfarande gäller, var finns den liberala pressen? Den är tyst. Knäpptyst.
I förra veckan framkom det att Selimović för att få fram bevis för alla inbillade konspirationer mot sig, genomsöker medarbetarnas skrivbordslådor.
Ansvariga i parlamentet har uppmanat de andra två i den liberala partigruppen, Cecilia Wikström och Fredrik Federley, att inte ta promenader på egen hand. Parlamentets säkerhetstjänst har också kontaktats. En av de EU-parlamentariker som utrett Selimović har om honom sagt: »Den mannen skrämmer oss«.
Var finns de liberala chefredaktörerna här? Går det att vara tyst om en av ledamöterna i den liberala gruppen tycks hota de andra med något slags fysiskt våld? Hade de varit lika tysta om det gällt en socialdemokratisk politiker i samma position?
De liberala opinionsbildarnas svek i fallet Selimović är sorgligt. Dessa tidningar har på sistone skrivit många utmärkta ledare om problemet med det växande politikerföraktet. Men om en av partiets folkvalda tydligen mobbar sin personal, hur länge kan man tiga om det?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
