Liberalerna står kvar i sitt dilemma

Ledare Partier som representerar intressegrupper tycks ha enklare att vara konsekventa i sina strategiska bedömningar. Det är en tänkbar slutsats av turerna efter Januariavtalet.

Väljare måste fundera på vilka partier som kan stå för sitt ord. I en tid då uppgörelser blir vanligare för att säkra regeringsunderlag borde konsekvent agerande bli en viktigare valör för partierna.

Ett sätt bestämma vem man (inte) kan lita på i höstens val är att se till vem som har ändrat sig mest i regeringsfrågan de senaste fyra åren. Då räcker det inte att hänvisa till en vacker ideologi.

I den nya boken “Att älska den man kan få” om Januariavtalets uppgång och fall granskas det parlamentariska läget under den (snart) gångna mandatperioden. De många vändor som boken återger är värda att påminna sig om. För det finns partier som gynnas av att man inte riktigt kommer ihåg vem som lovade vad när. 

Centralt i boken är teorin om det svenska undantaget, att trots att högern har flest mandat i riksdagen så styrs landet av en vänsterregering. 

Ekonomisk högerpolitik är viktigare än avstånd från Sverigedemokraterna

Hur kan detta ske? 

I detta drama går det inte att komma runt Sveriges två liberala partier. De senaste fyra åren har för dem bestått av en iscensättning av talesättet pest eller kolera.

Inför valet satte sig Centerpartiet och Liberalerna i en omöjlig sits. Löfven var inte bra, sa de, men tänkte samtidigt inte samarbeta med Sverigedemokraterna. 

I Att älska den man kan få använder författarna sig av GAL–TAN-skalan för att förklara det svenska undantaget. Man är höger ekonomiskt men frihetligt socialt, och om det ekonomiska eller det frihetliga väger tyngst varierar. Detta kämpar både Centern och Liberalerna med.

Det brukar talas om huruvida man är ett borgerligt parti eller ett liberalt parti. Borgerligt betyder att ekonomisk högerpolitik är viktigare än avstånd från Sverigedemokraterna. Där verkar Liberalerna ha landat, även om omskrivningarna av närmandet till Sverigedemokraterna har varit kreativa. Tydligen finns det fortfarande röda linjer, precis som dem som skrevs i sand inför förra valet. Centerpartiet verkar bättre behärska förmågan att hålla sig till det man har sagt. 

Hur kommer det sig att Centerpartiet och Liberalerna, trots liknade utgångspunkter, kommer att ramla ur den här mandatperioden på olika helt positioner i det politiska fältet? 

Hemligheten är kanske huruvida de ser sig själva som ett parti som representerar en grupps intressen eller inte.

Centerpartiet har historiskt alltid varit ett intresseparti, medan folkpartister alltid har sagt sig göra det som är bäst för den liberala demokratin, i enlighet med sin ideologiska utgångspunkt. Ett idéparti. 

Poängen med att basera sin partipolitik på att uttalat representera intressen hos en grupp (till exempel landsbygdsbor, fackligt anslutna, högavlönade, “riktiga” svenskar, de som har det sämst eller miljöintresserade) är att en gemensam utgångspunkt enklare skapar konsekvens i partiets strategiska bedömningar.

Liberalernas problem från valrörelsen 2018 kvarstår därför, trots deras marknadsföring som visar att det numera står en lustigkurre vid rodret som alltid haft rätt.

Trots den självbilden finns det ungefär lika många folkpartismer som det finns folkpartister, om inte fler. Överbygget varierar, men levereras gång på gång med en iögonfallande självsäkerhet.