ledare Dagens Liberalerna har väldigt lite gemensamt med det Folkparti som dominerande stora delar av 1900-talet. Väljarna verkar inte vilja ha kvar det. Och om Nyamko Sabuni blir vald på fredag återstår inget annat än att säga hej då till socialliberalismen i partiet.
Frågan verkar i stort sett avgjord. Det slutgiltiga svaret får vi först i veckan, närmare bestämt på fredag då Liberalerna på sitt extra landsmöte väljer partiordförande – men just nu tyder allt på att högerprofilen Nyamko Sabuni kommer att efterträda Jan Björklund.
Medlemmarna runt om i landet har fått säga sitt, och budskapet är tydligt: 19 av 21 länsförbund ger tummen upp för Sabuni, även om det tunga Stockholmsförbundet istället lägger sin röst på den mer socialliberalt orienterade Erik Ullenhag. I själva riksdagsgruppen går åsikterna isär. Enligt Expressen som har ringt runt till ledamöterna går det en spricka rakt igenom gruppen, där de som stödde Stefan Löfven (S) och januariavtalet ställer sig nu bakom Ullenhag, medan de som röstade för Ulf Kristersson (M) föredrar Sabuni.
I medierna har de interna stridigheterna ventilerats flitigt sen i vintras: Liberalerna kämpar för öppen ridå mot ett ständigt krympande väljarstöd. I senaste opinionsundersökningen från SCB fick man 3,7 procent – vilket återigen placerar partiet under riksdagsspärren, något som till exempel statsvetaren Marja Lemne anser beror på att det blir att trängre i mitten av svensk politik, med allt fler partier som kallar sig liberala.
Historien brukar inte vara nådig mot politiska rörelser som överger sina rötter.
Det är tyvärr ingen särskilt bra förklaring till Liberalernas senaste genomklappning. Anklagelser för mesighet och brist på profilering har följt partiet ända sedan 70-talet. Även under Bengt Westerbergs mycket framgångsrika ledarskap menade belackarna att Folkpartiet velade mellan höger och vänster som den berömda åsnan mellan hötapparna. Väljarna, som huvudsakligen bestod och fortfarande består av kvinnor bosatta i storstad, verkade däremot har varit mer förtjusta i den typ av idépolitik som partiet på den tiden stod för.
Den ideologiska resan från klassisk socialliberalism till dagens impopulära kravretorik påbörjades när Maria Leissner tog över efter Bengt Westerberg. Helt tydlig för svenska folket blev den först när Lars Leijonborg sex veckor före valet 2002 krävde språktest för invandrare som ett villkor för medborgarskap, något som ledde till att Folkpartiet tappade var tredje egen väljare, men tog var fjärde från Moderaterna.
I början av 2000-talet hade nyliberalismen som ideologi slagit igenom på bred front i svensk politik, den kunde nästan betraktas som en väckelserörelse. Folkpartiet hade inte varit sent att haka på trenden, men förutom den ultraliberala synen på ekonomisk politik, behövdes det tydligen ett nytt värdesystem även när det gällde migrationspolitiken.
Inspirationen kom från Danmark. Där hade liberala Venstre med goda resultat valt att dansa efter Dansk Folkepartis och Pia Kjærsgaards pipa. Efteråt erkände Maria Leissner för SVT att Folkpartiets förebild var det danska systerpartiet, och att man även i Sverige dragit slutsatsen att Venstre blivit så stora just därför att man populistiskt började kräva hårda integrationslagar och minskad flyktingmottagning. Internt var det under perioden framför allt partistrategen Johan Jakobsson som drog upp riktlinjerna för Folkpartiets utveckling – eller som det skulle visa sig: avveckling.
Redan 1995 hade Jakobsson tillsammans med partikamraten Håkan Tenelius satt ihop den lilla skriften ”Fem goda råd till ett alldeles för litet parti”, där Bengt Westerbergs mjuka linje och samarbete med Socialdemokraterna kritiserades sönder och samman. Analysen blev att Folkpartiet borde bli ett entydigt borgerligt parti, vilket vi nu i efterhand kan konstatera ledde fram till Allianssamarbetet och att Moderaterna blev Sveriges näst största parti.
Här börjar det svaja. Historien brukar inte vara nådig mot politiska rörelser som överger sina rötter och politiska övertygelser för rena maktsträvanden. Särskilt inte om de misslyckas. Dagens Liberalerna har väldigt lite gemensamt det Folkparti som dominerande stora delar av 1900-talet och gav oss pappamånader, radikal socialpolitik och predikade tolerans och mångkulturalism, så var ligger partiets existensberättigande? Väljarna verkar inte vilja ha kvar det. Vem behöver ytterligare tjafsande parti på yttersta högerkanten.
Om Nyamko Sabuni, som oftast beter sig som om hon hör hemma hos Moderaterna, blir vald på fredag, återstår inget annat än att säga hej då till socialliberalismen, denna viktiga strömning som för 100 år sen bidrog till demokratins införande i Sverige.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
