ledare Med alltjämt sviktande opinionssiffror utkämpar Liberalerna en inre strid om vilket politiskt block de ska luta åt. Frågan är om något av alternativen kommer att hjälpa partiet att vinna tillbaka väljarna.
En gång på 70-talet när jag var riksdagsreporter stötte jag i riksdagen ihop med folkpartiledaren Gunnar Helén, som just kommit tillbaka från en resa ute i landet. Han sa först inte så mycket, satte sig sammanbitet för att ta av sig galoscherna och brast plötsligt ut i hur totalt hopplösa de partivänner varit som han nyss träffat någonstans i Sverige.
Helén var en typisk socialliberal, som bland annat snickrat ihop grundskolan tillsammans med socialdemokraten Olof Palme. Även om Folkpartiet sedermera bytt namn till Liberalerna, visar min berättelse att partiet alltid varit kluvet i en socialliberal falang och en högerliberal grupp, de senare var sådana som Helén träffat på sin resa och som han inte stod ut med.
Skillnaden mot förr är att då kunde man för det mesta hålla konflikten internt. Idag växer Liberalernas öppna motstånd mot januariavtalet.
En klar majoritet på partirådet för några år sedan sa visserligen ja till att inleda detta samarbete med Socialdemokraterna. Ett återkommande argument var att Sverigedemokraterna på så vis skulle utestängas från inflytande.
Sedan kom en ny partiledare, Nyamko Sabuni, och hennes gäng hör till dem som inte gillade januariavtalet.
Den schizofrena situationen för Liberalerna är alltså att överenskommelsens bittra motståndare fått ansvaret för att tillämpa avtalet. Det är därför inte så underligt att partiledaren ser föga entusiastisk ut. Knorrandet i partileden blir också allt ljudligare.
Häromdagen, när opinionssiffrorna från Novus visade på 2,7 procent, långt under spärren för en plats i riksdagen, kom öppna krav på att lämna januariavtalet. Riksdagsmannen från Malmö, Allan Widman, menar att det är bråttom för partiet att inta ”en mer fri position och att återigen bli ett alternativ för allmänborgerliga väljare”.
Fråga en väljare om hen kan nämna en av Liberalernas viktigaste frågor och chansen att du få ett svar är nära noll.
Och ordföranden för Liberalerna i Skåne, Torkild Strandberg från Landskrona, förklarar att ”tidpunkten för att lämna in äktenskapsskillnad från Socialdemokraterna närmar sig”.
Men hur ser då alternativen ut för Liberalerna om man vill slippa de förhatliga sossarna?
Det blir nog uppror bland de kvarvarande socialliberalerna om Nyamko Sabuni istället slår följe med Moderaterna och Kristdemokraterna, eftersom dessa partier numera är öppna för att samarbeta med Sverigedemokraterna.
Typiskt nog hör Strandberg i Landskrona till dem som menar att detta inte är något problem. Kan han säga, när han i kraft av 34,5 procent av rösterna i Landskrona ibland kan domptera de lokala Sverigedemokraterna, något som inte är möjligt om man i riket bara har en handfull röster.
De få liberalerna lär inte heller bli något avgörande politiskt eller parlamentariskt styrketillskott för Moderaterna och Kristdemokraterna.
Återstår för Liberalerna att inta en fritt svävande roll mellan blocken, med en viss lutning åt höger. Men vi har redan minst två högerpartier. Så ska man med Allan Widmans ord bli ett alternativ för allmänborgerliga väljare – och ta sig över spärren till riksdagen – krävs en tydlig profil.
Dessvärre har partiets gamla roll som frihetlig och social idéspruta i svensk politik gradvis eroderat. Fråga en väljare om hen kan nämna en av Liberalernas viktigaste frågor och chansen att du får ett svar är nära noll.
Framtiden för detta parti har därför sällan sett så mörk ut som nu.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
