Arbetsförmedlingens pengar ska inte rutinmässigt återsändas till finansdepartementet, utan användas till insatser för jobb, skriver Maria Johansson, ordförande Lika Unika.
»Arbetsförmedlingen skickar tillbaka en miljard i lönebidrag« är rubriken på en artikel i Dagens Arena den 22 juni i år. Källan är Arbetsförmedlingen själv och är en prognos av hur myndighetens pengar används – eller inte används – fram till 2020.
Detta så kallade »anslagssparande« bedöms fortsätta även nästa år. Arbetsförmedlingen anger att det sker »trots att myndigheten planerar för och arbetar för att betydligt fler ska kunna ta del av subventionerade anställningar«.
Den som vill ha konkreta belägg för behovet av den utredning som regeringen precis har tillsatt för att se över arbetsmarknadspolitiken, har mycket att ta del av i Arbetsförmedlingens prognos. Det är en stor grupp som får betala priset för den nedslående tystnad om funktionshinder som råder i den jobbpolitiska debatten. Samtidigt har ungefär var fjärde person inskriven vid Arbetsförmedlingen en funktionsnedsättning.
Funktionshinderperspektivet i dagens jobbpolitik utgår nästan helt från behovet av subventioner för att anställa. Det kopplas därefter till begreppet »nedsatt arbetsförmåga« som sedan styr användningen och fördelningen av resurserna. Vi menar att etiketten om en nedsatt arbetsförmåga inte bara är stigmatiserande för den enskilde. Det skymmer också de verkliga stopp, hinder och spärrar som i dag utestänger människor från arbetsmarknaden.
En »nedsatt arbetsförmåga« kan ofta kompenseras med bra hjälpmedel och anpassningar. De andra, och ofta betydligt större, barriärerna som diskriminering, arbetsgivares rädsla för höga kostnader och problemfokus istället för att synliggöra de resurser som i dag inte tas tillvara, måste mötas med en mer utvecklad politik.
Det finns också arbetslösa med funktionsnedsättning där stöd till arbetsgivaren är en förutsättning för jobb. Här handlar det om att göra rätt från början och om att satsa nu i stället för att få ännu högre kostnader senare. Som framgick i den så kallade FUNKA-utredningen, utredare Cristina Husmark Pehrsson, är det sedan år 2007 frysta taket för lönebidraget, 16 700 kronor i månaden, det största hindret för att anställa med stöd. Därför måste lönebidragen höjas så att fler kan få jobb. Men i ljuset av detta blir också Arbetsförmedlingens oanvända pengar ett slag i ansiktet på alla dem som förgäves försöker få en anställning.
Svensk arbetsmarknadspolitik behöver skakas om i grunden. Här måste alla aktörer, både arbetsgivare, myndigheter och arbetstagarnas företrädare börja se förmågan hos människor och sätta värde på meriter och erfarenheter. Vi borde se kraften i mångfalden och anställa med det som utgångspunkt. Ett särskilt ansvar har offentliga arbetsgivare, något som också slås fast i FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Hos offentliga arbetsgivare är bristerna stora i dag och alltför sällan tar man sitt ansvar för att öppna arbetsmarknaden för alla.
Arbetsförmedlingens pengar ska inte rutinmässigt och ständigt återsändas till finansdepartementet, utan de ska användas till insatser för jobb. Jag utgår från att den nu tillsatta utredaren Cecilia Fahlberg bland annat kommer att granska det regelverk som gör detta orimliga fullt möjligt.
Maria Johansson, ordförande Lika Unika
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
