Avgifter för hjälpmedel kan skilja på mellan noll och 25 000 kronor – trots att landstingen utgår från samma lagstiftning. Det skriver Jan-Peter Strömgren (Lika Unika).
”Har inte jag rätt hjälpmedel blir jag ju ofri”. Så säger Monica Svensson från Norrköping i ett reportage i Sveriges Radio i fredags. Då uppmärksammades de orimliga skillnaderna som finns mellan landstingen när det gäller hjälpmedel. Monica Svensson är beroende av en elscooter för att få sin vardag att fungera. Det hjälpmedlet försvann ur landstingets sortiment för tre år sedan. ”Vill man ändå ha en elscooter ska den bekostas med egna medel i Östergötland” berättar man i reportaget.
I Örebro och Västra Götaland är det gratis med hörapparat som förskrivs av landstinget. För den som bor i Västerbotten är avgiften 500 kronor och på Gotland över 3 000 kronor. Landstingen i Blekinge och Kalmar förskriver rollator gratis medan det för norrbottningen blir en egenavgift på 300 kronor. Reportaget bekräftar orättvisor som tidigare har visats i kartläggningar av bland annat Hjälpmedelsinstitutet. Då framkom skillnader mellan noll och 25 000 kronor i avgifter för vissa hjälpmedel.
Det är svårt att förstå att landstingen utgår från samma lagstiftning, nämligen Hälso- och sjukvårdslagen och att Sverige dessutom sedan 2009 har ratificerat FN:s konvention ”Rättigheter för personer med funktionsnedsättning” som slår fast människors rätt till hjälpmedel.
Hjälpmedel handlar om att kompensera funktionsnedsättningen så att man kan leva ett liv på samma villkor som alla andra. Hjälpmedel som landstingen ansvarar för ska kompensera en försämrad eller förlorad funktion och förmåga så att man kan fungera i det dagliga livet. Det är detta som landsting och politiska företrädare som använder hjälpmedelsområdet som besparingsobjekt slår hårt mot.
När hjälpmedel ses på det sättet är det uppenbart att exempelvis ”Fritt val av hjälpmedel” i praktiken blir en åtgärd för att spara pengar åt landstinget. ”Egenansvar” leder oftast till ökade kostnader för den enskilde. Välfärden naggas i kanten och många ställs utanför samhället. Avgifterna för hjälpmedel rycker många gånger undan livsförutsättningarna för personer i behov av stöd.
Ska Sverige leva upp till HSL:s och FN-konventionens andemeningar måste politiken utgå från det som varit grund för hjälpmedelsverksamheten de senaste 50 åren: att samhället ska ansvara för att hjälpmedel kommer alla till del efter behov och att den enskilde inte ska drabbas av merkostnader.
Jag har tidigare beskrivit läget i landstingens ”hjälpmedels-Sverige” som ett vilda Västern-territorium allt för ofta utan respekt för hälso- och sjukvårdslagen. Det är en mörk beskrivning som tyvärr bekräftas än en gång av Sveriges Radios reportage. Politiken måste nu ta ansvar. Hälso- och sjukvårdslagen gäller för alla landsting och måste ges ett likvärdigt innehåll över hela landet. Avväpna de “skjutglada” landstingspolitikerna, gör patron ur och lås in pickadollerna i säkra vapenskåp. John Wayne bor faktiskt inte i Sverige, som en rapport från HRF heter och som beskriver läget inom hörselområdet.
Sveriges Radios reportage är välkommet därför att det tydligt visar på orimliga brister i den välfärd som våra politiker ofta vill stoltsera med. Det visar på behovet av en ny statlig hjälpmedelsutredning som tar utgångspunkt i att möta människors behov. Det visar också att det arbete vi har börjat från Lika Unikas sida med att formulera våra förslag på hjälpmedelsområdet är mycket angeläget.
Regeringen och våra landstingspolitiker måste nu ta gemensamt ansvar så utvecklingen ändras så att Monica Svensson i Norrköping och vi andra med funktionsnedsättning återfår vår möjlighet till ett liv på lika villkor som andra.
Jan-Peter Strömgren, vice ordförande Lika Unika
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
