Vi som är anställda inom äldreomsorgen är vana att arbeta efter knappa resurser – sparkraven är ständigt närvarande. Men nya personalneddragningar gör att jag frågar mig om jag kan arbeta kvar, skriver undersköterskan Lina Carlqvist.
Vad är vi beredda att offra för vårt arbete? Och varför? Som timanställd på en demensavdelning där det nu har beslutats om personalneddragningar har jag fått anledning att fundera över just det. Och jag har blivit tvungen att bestämma mig för om jag kan arbeta kvar. Kan jag stå för och arbeta efter de nya rutinerna?
Som att avdelningens alla tio boende ska duscha på sina fasta duschdagar som infaller antingen tisdag, onsdag eller torsdag. Endast dessa dagar finns det numera tillräckligt med personal för att hinna med duschar.
Den som har erfarenhet av dementa vet att det ibland kan vara en ren omöjlighet att få en person med demens att duscha. Det innebär att om personalen ”misslyckas” med att duscha en dement på dennes fasta duschdag kan man bli tvungen att vänta till nästa vecka. Två veckor mellan dusch alltså.
Kan jag stå för att inte veta vad som händer ute på avdelningen när jag och min enda närvarande kollega arbetar med omvårdnaden av de boende inne på deras rum? Att hoppas på att ingen av de gamla bränner sig på spisen ute i dagrummet där potatisen till lunchen obevakat står och kokar för fullt?
Redan nu har jag många gånger fått springa förbi en utsträckt hand, säga till en dement som inte har tidsuppfattning, att ”jag har inte tid nu, jag kommer till dig snart”. Kan jag stå för att ännu oftare avvisa en utsträckt hand?
Svaret på mina frågor blir: Nej, jag tänker inte vara med på det här. Men det är självklart inte vare sig rimligt, eller en lösning på problemet att kräva att personalen ska säga upp sig i protest.
Mina kollegor gör sitt bästa, och de kommer fortsätta att slita. Och slita allt mer. Inom vården är man på något vis fostrad till det. Det ingår liksom att resurserna aldrig är riktigt tillräckliga, vare sig för att kunna bedriva så god vård eller personalpolitik som man skulle önska. Och när vi tycker att vi jobbar och sliter för allt vad vi kan får vi höra från chefen att vi har varit bortskämda med en för bra bemanning.
Jag bestämmer mig för att säga ifrån till chefen – att vi jobbade hårt redan innan personalneddragningen, att det kommer bli svårt att ta hand om de gamla på ett tillräckligt bra sätt. ”Det handlar om att planera och lägga upp sitt arbete effektivare, att ta en kortare morgonfika”, får jag till svar. Det kan då vara värt att nämna att flera av de boende sitter med på vårt morgonfika. En värdefull stund av gemenskap.
Jag pratade med en granne i trapphuset här om dagen. Hon arbetar med dementa på ett annat äldreboende. Jag frågar om deras bemanning – den visar sig vara ännu sämre. Så kanske förväntar jag mig för mycket av vad vi borde ge våra gamla? Kanske förväntar jag mig för mycket när jag tycker att anställda inom vård och omsorg inte borde ha sämre arbetsvillkor än andra? Ja, kanske har jag till och med varit bortskämd.
I oviljan att finansiera en god äldrevård är vi tydligen beredda att offra våra gamlas vardag, deras sista tid i livet. Det betyder inte att vi säger att vi tycker det är okej med vanvård av våra äldre, för det är det ju ingen som tycker. Vi har ju alla läst om hur de gamla svälter till döds på våra äldreboenden, om obehandlade trycksår och gamla människor som ligger på golvet i timmar innan någon upptäcker dem. Vi förfasas. Inte är vi beredda att säga ja till vanvård. Vi är visst bara beredda att ligga på gränsen. Och personalen på våra äldreboenden gör vad de kan för att klamra sig fast på rätt sida om den.
Lina Carlqvist, undersköterska och frilansjournalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
