Vi ger uttryck för ett oerhört klassförakt när vi avfärdar lågutbildade, låginkomsttagare för att vara rasister. Samtidigt klappar vi oss själva på axeln, skriver Lina Stenberg, Tankesmedjan Tiden.
Fem dagar har gått sedan valet. Dagen D enligt många, dagen då demokratin skulle segra. Många av oss gick till valurnorna med två stora förhoppningar – maktskifte och minimalt stöd till Sverigedemokraterna.
Det gick som det gick, i alla fall med förhoppning nummer två. Det har nu gått fyra dygn sedan chockvågen drog genom landet. 13 procent! Sverigedemokraterna blev tredje största parti!
Allteftersom valresultatet började klarna under söndagskvällen hamnade Sverige i ett slags kollektiv kris.
Inom psykologin brukar krisreaktioner delas in i fyra faser. Olika människor går igenom faserna olika snabbt, men oavsett längd brukar det gå i en viss följd.
Den första fasen, chockfasen innebär att vi hamnar i en känsla av overklighet. Att inte kunna ta in vad som hänt.
Från det att valresultatet började bli klart frågade vi oss hur detta var möjligt. Vi försökte ta in, hur kunde SD bli tredje största parti? Vad innebär det här, är 13 procent av alla svenskar rasister? Det kändes inte verkligt.
Den andra fasen, reaktionsfasen, innebär att vi tagit in vad som hänt och börjat reagera. Händelserna har hunnit ikapp oss. Förtvivlan, ilska eller utmattning brukar beskrivas som vanliga reaktioner.
Mer negativt laddade frågor började spridas redan under måndagsmorgonen: vad är det för land vi lever i? Vilka är rasisterna egentligen? Var i landet röstade flest på SD? Skåne åt Danmark! Och så en enhällig mer positiv kör: 87 procent är faktiskt inte rasister, vi måste fokusera på detta!
Andra reagerade genom resignation. Nu är vi på väg åt samma håll som i resten av Europa. Vi tog inte debatten ordentligt bara. Vi fick det vi förtjänade.
Den tredje fasen, bearbetningsfasen, är mer sansad. Det som hänt har börjat landa och det går att fokusera på annat. Någonstans här är de flesta i dag. Vi är fortfarande förbannade ganska ofta, vi pratar fortfarande om det ofattbara med våra kollegor. Och vi påminns om att inte glömma vad Sverigedemokraterna står för. Att vi inte ska tycka att det som har hänt är okej.
Den fjärde fasen, nyorienteringsfasen, har vi inte riktigt nått än. Men om ett tag kommer vi att komma över chocken och acceptera. Vi kommer att fortsätta som vanligt med våra liv. Vi måste gå vidare. Politiken kommer att gå sin gilla gång. Antingen normaliseras SD som tredje största parti, eller så hanterar vi läget genom ett hårdare motstånd. Men det går inte att göra motstånd mot faktum längre.
Det intressanta i detta sammelsurium av utrop och reaktioner som kommit fram sedan i söndags är att vi inte kollektivt har stannat upp och sett på det som sker utifrån. Genom att stanna upp och inse hur vi har reagerat kan vi bädda för bättre förutsättningar i nästa fas.
Det vi behöver göra är att försöka ställa oss lite åt sidan och se på vår kollektiva reaktion. För det vi gör när vi målar upp problemet, att de som röstat på Sverigedemokraterna har blivit fler och vi kan inte förstå det, är också att fortsätta placera in människor i olika grupper.
Att vilja identifiera vilka Sverigedemokrat-sympatisörerna är bidrar till en häxjakt och utpekande av de som röstat på ett visst sätt.
Att beskriva SD-röstaren som kusinen från landet, som lantisen som inte förstår bättre (och som valt att bo kvar till skillnad från oss), som underförstått är ”white trash”, är ytterst problematiskt. Vi inte bara fjärmar oss ännu mer från dem som uppenbart inte känner sig tillräckligt delaktiga i vårt samhälle, som genom sina aktiva röster (de hade kunnat avstå att rösta) visar stöd till ett parti som ger snabba och tydliga lösningar. Vi skapar även djupare avgrunder mellan ett konstruerat vi och dem.
Dessutom ger vi uttryck för ett oerhört klassförakt när vi avfärdar lågutbildade, låginkomsttagare för att vara rasister. Samtidigt klappar vi oss själva på axeln och känner oss goda som inte bär något ansvar. Det var inte vårt fel.
Men det är här vi måste stanna upp. Vi bär alla ett ansvar och ingenting tjänar på att förklaras genom enkla, svartvita problembeskrivningar.
Att ta itu med problematiken, att vända landet på rätt köl – bort från rasism och mot solidaritet – sker inte genom att fortsätta förneka situationen. Nej, detta måste problematiseras på många ledder och bredder. Jag tror att det är just detta vi måste göra i nästa fas, genom aktivt inkluderande och förståelse för allas berättelser av verkligheten.
Dagens skuldbeläggande och fördömande leder bara åt fel håll.
Lina Stenberg, kommunikationschef, Tankesmedjan Tiden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
