Liberalerna har inte råd att ha en öppet kritisk, om än populär, representant som när som helst kan fälla domar mot partiledningen. Men det vi ser är inte bara politiskt spel, skriver Lina Stenberg, Tankesmedjan Tiden.
En frispråkig dissident, en icke-partilojal bråkstake kastas ut. Hörrni, var har vi hört det här tidigare? Känns det inte lite bekant? Låt oss fundera, låt oss färdas bakåt.
Liberalerna har ett så nytt namn att många av dess företrädare till och med säger fel. Men som parti är det ett av vårt lands tidigaste, grundat på 1930-talet. Det är ett parti sprunget ur socialliberal ideologi, som haft en viktig roll som medaktör i det moderna demokratiska samhälls- och välfärdsbygget. Arbetarrörelsen och Folkpartiet har inte alltid enats och gått hand i hand. Men på kommunal liksom nationell nivå har det funnits gemensamma nämnare som gjort att vi tagit oss dit vi är i dag.
Sedan mitten av 90-talet har Birgitta Ohlsson utan tvekan varit ett av Folkpartiets/Liberalernas största affischnamn. Och inte bara det, hon har även nått en stor popularitet och respekt utanför sitt eget parti, vilket är ovanligt. Sedan länge har det snarare spekulerats i när, inte om, hon kommer ta över partiledarskapet. Att Jan Björklund kanske borde avgå har hintats både internt och bland utomstående. Hur fräscht och modernt framstår partiet när de är ensamma inom alliansen att ha en medelålders vit man som partiledare? Och när förslag på ersättare diskuterats, har Birgitta Ohlsson varit en självklar sådan.
Inte så konstigt, Ohlsson har en lång erfarenhet från både partiets ungdomsförbund och som statsråd under alliansregeringen. Och i riksdagsvalet för två år sedan fick Ohlsson flest personröster, ungefär var sjätte jämfört med knappt var tionde som gick till Björklund. En popularitet som har bestått trots att Ohlsson under alla dessa år haft en uttalad politisk integritet och en tydlig moralisk kompass, som flera gånger gjort att hon hamnat i blåsväder.
Men de stormarna verkar inte ha påverkat vare sig populariteten eller ställningen i partiet. Fram tills nu. Det som vi ser nu är faktiskt anmärkningsvärt. Ett liberalt parti, DET liberala partiet med ordet »frihet« som ledstjärna, vill nu begränsa friheten hos en av sina egna. Hos en av sina mest framstående, mest populära. Hur är detta möjligt? Visst låter det snarare som något vi minns från Sovjetunionen eller andra totalitära diktaturer i historien?
Jag tror att vi måste förstå det som händer utifrån den politiska spelplan som just nu råder. Och här ser vi inga historiska paralleller, för vi har aldrig tidigare haft ett tredje största vågmästarparti med rötterna i fascism och rasism.
Och aldrig tidigare har vi gått till val där Sverigedemokraternas vågmästarroll betytt så mycket. Vi har en opposition som är så nervösa för vad som ska hända i nästa val, att återigen förlora. Och precis som de andra allianspartierna går närmandena för Liberalerna i SD:s riktning i ilfart. För troligtvis kan ett regeringskifte 2018 endast ske med Sverigedemokraternas hjälp.
Så nej, Liberalerna har inte råd att ha en öppet kritisk, om än populär, representant som när som helst kan fälla domar mot partiledningen. Men det vi ser är inte bara politiskt spel, utan faktiskt något riktigt skrämmande. När till och med partiet längst till vänster inom alliansen kan göra saker som vi mest förknippar med historiska diktaturer, då är vi riktigt illa ute.
Lina Stenberg, kommunikationschef, Tankesmedjan Tiden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
