Allt fler unga hamnar utanför välfärdssamhället och ur systemet. Det är barn och unga vuxna som fastnat i en återvändsgränd med en minimal chans att komma tillbaka.
Det finns många förlorare i alliansens Sverige. Pensionärer, sjuka, arbetslösa. Listan kan göras lång. De som inte på rätt sätt jobbar och följer regeringens arbetslinje, har inte fått det lätt i 2010-talets Sverige.
Att många barn finns med på den här långa listan kan vara svårt att smälta. Men faktum är att fler och fler av de som ännu inte har hunnit med att göra rätt för sig genom att arbeta hamnar utanför välfärdssamhället och ur systemet. Barn och unga vuxna som fastnat i en återvändsgränd med en minimal chans att komma tillbaka.
Dagens elever har i och med Jan Björklunds skola erbjudits sämre förutsättningar att få en bra undervisning och en bra start i livet än tidigare. Detta visar Pisaundersökningar såväl som måluppfyllelse och betygsstatistik. 23 procent av samtliga elever gick förra året ut grundskolan utan att ha nått kunskapskraven.
Vad händer då med alla dessa ungdomar som inte klarat grundskolan? Visst får de hjälp att komma tillbaka, att hamna på rätt köl och ges bra förutsättningar för ett långt, välmående vuxenliv? Nja inte riktigt.
Det som var tänkt som vägen tillbaka för dessa ungdomar, introduktionsprogrammet (tidigare Individuellt program) är det största av alla gymnasieprogrammen, men är samtidigt något politikerna pratar väldigt tyst om.
Jan Björklund uttryckte vid sitt tillträde som minister att det var ett fiasko, att programmet måste bort. Trots detta har introduktionsprogrammet i stället växt sig allt större under alliansens två mandatperioder. Mellan 2008 och 2013 ökade andelen elever från 15,4 till 18,4 procent av samtliga gymnasieelever.
Ursprungligen tillkom gymnasieprogrammet som en brygga mellan grund- och gymnasieskolan, att erbjuda eleverna att inhämta saknade kunskaper för att sedan gå vidare till ett nationellt program.
Genom Björklunds omarbetning blev den möjligheten allt svårare. Återvändsgränder sattes upp i form av försvårande och tillkrånglade regler. Instruktioner så svårtolkade att både lärare och studievägledare haft svårt att reda ut begreppen.
Har introduktionsprogrammet fyllt sitt syfte? Knappast. Under 2011 gick endast en av fyra elever vidare från introduktionsprogrammet till nationellt program, en försämring med en tredjedel jämfört med 2005 före alliansens tillträde. Här kommer vi till det riktigt allvarliga. För vad händer med eleverna som inte går vidare, var hamnar de övriga 75 procenten?
Det är detta som vi inte riktigt vet. Fryshuset och andra ideella krafter pekar på en allt större grupp av ungdomar som hamnat utanför samhället, och att det är just de här eleverna det gäller. Minderåriga och unga vuxna som hoppat av skolan och inte är inskrivna i några åtgärder och helt saknas i statistiken. Som redan fått så tydliga signaler att de inte passar in och inte får vara med att de inte ens orkar försöka.
Samtidigt som återvändsgränderna byggts in har förutsättningarna att komma fram och lyckas under skolåren också försvårats. Då all forskning pekar på att tidiga insatser för elevernas inlärning är den bästa för att fler ska klara skolan, har Björklund gjort det rakt motsatta. Lärartätheten har minskat, och antal speciallärare och specialpedagoger är färre. Ett svek till de barn som bäst behöver det kan man tycka.
Det är här vi står i alliansens Sverige. I ett land som struntar i dem som inte lyckas vara starka och armbåga sig fram.
Nej, det är dags att skygglapparna åker av. Att vi tar tag i problemet från grunden och erbjuder en bra skola för alla, så att samtliga barn ges hyggliga förutsättningar i det samhälle vi lever. Och att de ungdomar som alliansregeringen struntat i måste erbjudas en väg tillbaka. Innan det är för sent.
Lina Stenberg, kommunikationschef Tankesmedjan Tiden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
