Låt oss göra ett tankeexperiment. Omkring 750 militanta muslimer står och stampar i vinterkylan i en förort till Stockholm. Ledet tycks oändligt. Olycksbådande trumslag signalerar att det är dags för avmarsch. Muslimerna tänder sina facklor och bildar ett hav av eldsflammor. I total tystnad marscherar de genom förorten. Efter att ha lagt ned kransar på mordplatsen för rörelsens stora martyr lyssnar de spänt till sina ledare, som från en scen börjar hålla uppviglande tal. När en av ledargestalterna uppmanar dem att avsätta Sveriges politiker stampar och vrålar de upphetsade muslimerna så att träden skakar.
Rörelsen står mer enad än på länge. Intensiva samarbeten sker över organisationsgränserna. Veckorna innan manifestationen har föregåtts av en propagandakampanj, vars like Sverige sällan skådat. 27 000 exemplar av en propagandatidning för Den Heliga Kampen har distribuerats till främst unga män i Stockholmsområdet mellan 18 och 20 år. Hur många av dessa tusentals ungdomar som lockas att ta kontakt med någon av jihadgrupperna vet vi inte. Men vi vet att de militanta aktivister som nu vrålar ut sitt hat endast utgör den mest hårdföra kärnan; den som inte längre bryr sig om att maskera sina ansikten inför polis och press.
Ersätt muslimer med vita rasister och du har en exakt bild av den årliga marsch, som gick av stapeln i Salem samtidigt som lördagens självmordsbombning på Drottninggatan. En brinnande övertygelse och ett hat mot oliktänkande motiverar såväl vit makt-aktivisterna i Salem som extremisten i Stockholm city. Ideologierna skiljer sig åt. Men de senaste dagarnas rapportering, där sprängdådet utmålas som en brytpunkt i Sveriges historia, är förödande när det gäller förståelsen av svensk politisk extremism.
De unga Sverigedemokrater som i helgen skadeglatt twittrade om att deras farhågor om muslimer nu besannats, kanske behöver påminnas om partiets historia. Den dåvarande ordföranden för SD:s ungdomsförbund greps 1993, tillsammans med två andra skinnskallar, med en skarpladdad granat vid ett första maj-tal av Gudrun Schyman.
För fem år sedan stod tre män och en kvinna åtalade för förberedelse till terrorbrott – det första åtalet i sitt slag mot svenska medborgare misstänkta för terrorbrott inom landets gränser. Gruppens manifest kallades ”Revolution i välfärdsstaten”. Mord på meningsmotståndare var en central del av agendan, liksom attentat mot riksdagen och regeringskansliet. I ett sista steg i planen skulle självmordsbombare sättas in. Medlemmarna i terrorcellen var nazister, inspirerade av vit makt-klassikern The Turner Diaries.
Låt oss inte heller glömma ett annat misslyckat bombdåd: det som riktade sig mot McDonalds i Nyköping 2006. En tidsinställd brandbomb hade gömts på en kundtoalett men antändes aldrig. Ett hundratal gäster fanns i restaurangen när bomben upptäcktes. Aktivister ur extremvänstern låg bakom terrorförsöket och dömdes till bland annat fängelse.
Den aktuella terrormetoden – att spränga sig själv i luften – må vara psykologiskt skräckinjagande. Men vi får inte låta rädslan skymma fakta. Hotet mot rikets säkerhet blir inte farligare för att det denna gång är en muslim som ligger bakom. Vi bör inte heller enbart fokusera på gatukampen. De Sverigedemokrater som är besatta av ”islamiseringen”, vill jag be räkna upp antalet pro-shariapartier i Europas parlament och regeringar. Jämför det sedan med främlingsfientliga partier i maktposition. Europa må ha drabbats av blodiga bombdåd i Madrid 2004 och i London året därpå. Men en sådan jämförelse visar, att det är våra minoriteter som ständigt och i ökande grad utgör måltavlan för juridiska inskränkningar och förföljelser. Inte de så kallade etniska ursprungsbefolkningarna. Naturligtvis ska våldsdåd mot civila fördömas och all form av extremism motarbetas. Men vi måste hålla huvudet kallt och försöka se det politiska läget ur ett nyktert helhetsperspektiv.
Lisa Bjurwald, författare och redaktionsmedlem i Expo.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
