Att medelklassen på ett behagligt sätt slipper se fattigdomen kommer inte innebära att den försvinner.
Varje morgon på väg till tunnelbanan möter jag samme man. Han sitter vid ingången på en bit wellpapp, invirad i filtar. Framför sig har han en pappersmugg och han tittar bedjande på mig och jag hör ett ”please” när jag går förbi i morgonrusningen. Tiggandet är hans levebröd. I dagens Sverige är han inte ensam.
Allt fler människor inom EU kommer till Sverige med förhoppningen om ett bättre liv, men hamnar ofta i fattigdom. I en undersökning från Socialstyrelsen från slutet på 2012 mötte man under en natt i november 370 hemlösa EU-migranter i Sverige. Hur stort mörkertalet är vet vi inte.
Precis som Lotta Edholm och Erik Scheller (FP) i dag skriver i DN måste vi agera mot fattigdomen. Det är en anständighetsfråga.
Men frågan är hur. Att tro att rumänska myndigheter skulle gå med på att betala en räkning från Stockholms stad när det rör sig om en i landet systematiskt diskriminerad grupp kan i bästa fall beskrivas som naivt. Vi behöver söka andra vägar där de utsatta människornas rättigheter respekteras.
Att vända sig till lagstiftningen för att hantera fattigdomen kan verka enkelt. Med en votering i riksdagen tar vi ställning mot utsattheten. Ett förbud mot tiggeri flyttar ”problemen” från gatan. Medelklassen slipper se fattigdomen. Vi behöver inte ha dåligt samvete för att vi bryr oss mer om fredagsmys än utsatta medmänniskor. Likt att leka tittut med ett litet barn, lurar vi oss själva att det som inte syns inte finns.
Men frågan är vilken verkan en sådan lagstiftning har för de fattigaste. Lagstiftaren måste se var juridiken som styrmedel kommer till sin rätt. Vem är det egentligen dagens välfärdsstat vill skydda?
Juridiken kan inte lösa alla sociala problem. I exemplet om tiggeriförbud innebär det inte bara en moraliskt förkastlig lagstiftning, den når heller inte roten på problemet. Genom att förbjuda personer att ge pengar till tiggare, tar vi inte bara bort en försörjningskälla för de allra mest utsatta, utan riskerar även att än mer stigmatisera människor som lever i fattigdom.
Europas ojämlikhet måste lösas på en europeisk nivå. Anna Johansson på Stockholms Stadsmission menar att vi måste se över vem som har det sociala ansvaret. Invånare i EU måste få rätt till välfärdstjänster på EU-nivå. Men även Sverige har ett ansvar för dem som väljer att komma hit. Enligt regeringsformen ska det allmänna trygga rätten till arbete och bostad. Det förpliktigar.
EU-migranter måste få rätt hjälp hos Arbetsförmedlingen och rätt att lära sig svenska genom SFI för att kunna ta sig in på den svenska arbetsmarknaden och därmed det svenska samhället.
Sociala problem ska lösas med sociala insatser. Som vuxna människor vet vi att bara för att det inte syns, betyder det inte att det inte finns. Mannen vid min tunnelbanenedgång kommer inte att få det bättre bara för att han inte får lov att be mig om pengar.
Lisa Gemmel, jurist och deltagare i Aftonbladets ledarskribentutbildning
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
