Att det ska ta 100 år för kvinnolönerna att komma i kapp kan inte – får inte – accepteras. Det skriver socialarbetaren Lisa Svensson.
Nyligen rapporterades i media att kvinnornas löner kommer att komma ifatt männens. Inom en överskådlig tid. Om 100 år känns som en överskådlig tid?
Jag har valt att utbilda mig i fyra år på universitetet. Jag arbetar som tjänsteman. Jag ansvarar för att samhällets lagar efterföljs och att medborgarna får det de har lagstadgad rätt till. Att tvinga människor att acceptera vård om det blir nödvändigt. Att låsa in barn, ungdomar och vuxna.
Mina kollegor och jag gör detta, varje dag på året. Trots hot, våld, kränkningar, stress och press. Vi träffar gråtande pappor och förbannade grannar. Vi fattar en ändlös rad beslut som formar livet för de människor som har det som svårast i livet.
Och vi gör det till en lön som ligger omkring 10 000 kronor lägre än vad min kompis, som valde dataingenjör som yrke, gör. Trots att vi har utbildat oss lika länge.
Han valde att laga datorer. Jag valde att laga människor. Båda yrkena kanske är lika viktiga för samhällets fortlöpande. Men löneskillnaderna talar sitt tydliga språk.
Lika besviken blir jag när det visar sig att kompisen, som jobbar som truckförare utan gymnasiebetyg, tjänar lika mycket som jag. Trots mina studieskulder. Han undrar om jag skämtar, själv får jag svälja upprördheten.
Jag valde fel.
Jag valde ett ”mjukt” yrke. Ett ”tjejyrke”. Ett ”kall”.
Det är så jag blir bemött när jag pratar om min lön som orimlig. ”Men, varför blev du inte ingenjör då? Varför valde du ett tjejjobb, du vet ju hur det är där?”.
Jag valde själv ett kvinnodominerat yrke – fast jag kunde välja vad jag ville. Men att klyftorna skulle torna upp sig på det här viset, det anade jag aldrig innan jag var på plats.
Jag ringde min hyresvärd och berättade att jag jobbade i ett kvinnodominerat yrke, så kunde jag möjligtvis få en ”kvinnohyra” på min tvåa.
Det fick jag inte.
Hur länge ska det räcka att säga till fruar, systrar, mammor, systrar och kollegor: ”Stå på er mer. Bli inte avundsjuka. Skyll dig själv som valde fel typ av yrke. Tjejer VILL inte bli chefer.” Innan vi inser att det krävs mer.
Det går inte längre att slå sig för bröstet och stolt säga ”Sverige, det är världens mest jämställda land!”.
Utvecklingen går åt fel håll med allt större klyftor. Att det ska ta 100 år för kvinnolönerna att komma i kapp kan inte – får inte – accepteras. Sveriges medborgare borde inte nöja sig med mindre än att vi gemensamt tar krafttag för att vara ett jämställt land. Punkt. Inte i relation till andra, utan i relation till varandra. Som människor. Som medborgare. Som arbetare. Inte utifrån våra kön.
Lisa Svensson (@Argasoctanten), socialarbetare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
