För lite och försent Riksbanken

Riksbanken vill vara försiktig, men det skulle också kunna vara att inte belasta människors ekonomi i onödan.

De höga boendekostnaderna, orsakade av Riksbankens räntepolitik sedan inflationen började stiga under 2022, fortsätter att plåga hushållen och svensk ekonomi. En tredjedel av inflationen mätt som KPI är just högre boendekostnader – framförallt högre räntekostnader. Många företag har satt investeringar på vänt och byggandet har tvärnitat. Som konsekvens av högre räntekostnader har förra årets historiskt höga löneökningar, i kronor och procent räknat, ändå resulterat i en reallönesänkning med 1,5 procentenheter under 2023. Justerat för inflationen står alltså löntagarna fortfarande och stampar på samma lönenivå som för cirka tio år sedan, som konsekvens av att priserna, framförallt räntorna, stigit snabbare än lönerna. Detta fortsätter att dämpa konsumtionen, vilket bidrar till den låga tillväxttakten i ekonomin.

Japan, en av världens största ekonomier, har haft nollränta under hela inflationsåret 2022/2023

Men nu börjar verkligheten komma ikapp Riksbanken. Inflationen har gått ned och de realekonomiska konsekvenserna – som Riksbanken enligt den nya riksbankslagen ska ta hänsyn till – av åtstramningarna växer sig allt större.

Arbetslösheten väntas i år hamna på 8,5 procent. Det är högre än under de värsta nedstängningarna pandemiåret 2020. Andra centralbanker, som ECB och Fed, har valt att lämna styrräntan oförändrad men öppnar för räntesänkningar framåt. Flera viktiga faktorer talar dock för att Riksbanken borde vara först med att sänka räntan. Svenska hushåll är mycket mer räntekänsliga, i och med högre privat skuldsättning och rörliga bolån, än genomsnittet i Europa. Den samordnade lönebildningen i Sverige innebär också att det inte finns en risk för en så kallad ”pris–löne-spiral” där löner och priser jagar varandra. Kollektivavtalsmodellen gör helt enkelt att det är lättare för företag att förutsäga sina lönekostnader, och därmed att hålla priserna stabila.

Riksbanken valde att på sitt senaste penningpolitiska möte (som numera blir fler per år, vilket underlättar för en mer snabbfotad penningpolitik) att behålla styrräntan oförändrad på fyra procent men öppnar för räntesänkningar redan i vår om inflationsutsikterna står sig. För att citera riksbankschefen, ”det finns alltid risk för bakslag”, och försiktighetsprincipen ska iakttas, därför avvaktar man än så länge.

Det går lika bra att vända på det. Det finns oavsett inflationstakt alltid risk för bakslag, och försiktighet skulle också kunna vara att inte pressa barnfamiljer och svensk ekonomi i onödan?

Huruvida räntan ens har någon del i att bekämpa inflationen är inte empiriskt klarlagt. Riksbanken upprepar det gärna, men hur sambandet ser ut har de inte presenterat belägg för. Tvärtom finns det flera faktorer som talar för motsatsen. Förutom att hushållen drabbas direkt av högre boendekostnader när räntan höjs, riskerar de också att få betala högre priser när företag vill kompensera sig för sina högre räntekostnader. Företag kanske minskar sin försäljningsvolym, men tar igen vinsten genom högre priser. Japan, en av världens största ekonomier, har haft nollränta under hela inflationsåret 2022/2023, och deras inflation har nu också sjunkit tillbaka på närmare 2 procent. Inflationen sjunker i hela världen, och det är knappast på grund av boräntenivån i Sverige.

Det enda vi vet med säkerhet, är att bankerna gjort enorma vinster på sina räntenetton, det vill säga skillnaden mellan vad de får betala för lån och insättningar hos Riksbanken och de villkor de erbjuder sina bankkunder. Det väcker frågor om vilka intressen Riksbankens politik har gynnat – svenska folkets, eller svenska storbankers? På nästa penningpolitiska möte i mars finns det en öppning för den första räntesänkningen på två år. Vi får hoppas att det inte kommer bli för lite, försent. Under tiden kan vi alltid hoppas att finansministern kliver ner från läktaren och presenterar en politik för sysselsättning och tillväxt i Sverige.