ledare Andra socialdemokratiska partier har lyckats sådär med öppna processer vid valet av ny partiledare. Men ingen förespråkar väl att partiet ska frångå sina stadgar? Vad det handlar om är att kandidater bör kliva fram.
Stefan Löfven avgår om tio veckor. Hur ska socialdemokraterna välja en ny partiordförande? Det korta svaret är: valberedningen tar fram en kandidat, partikongressen röstar med acklamation.
Är kongressen redo att gå till beslut? Kan vi välja X till ny partiordförande? Mötesordföranden säger sitt ”Jag finner frågan med JA besvarad” och så får den nya ledaren kramar, stående ovationer och den obligatoriska storbuketten med rosor.
Det är så det brukar gå till. Och det är faktiskt också så det har gått till, rent formellt, vid alla partiledarval sedan Olof Palme valdes på partikongressen i oktober 1969. (När Tage Erlander vann partiledarstriden över Gustav Möller hölls den avgörande omröstningen i riksdagsgruppen, men det är en annan historia.)
Det troligaste är det är så det kommer att gå till även denna gång. Men det är ändå intressant att lyssna på dem, som S-föreningen Reformisterna, som vill att partiledarvalet ska vara en öppen process. Istället för att valberedningen låser in sig tills det är dags att skicka ut enhälliga röksignaler. Många vill att de olika kandidaterna åtminstone ska presentera sig för medlemmarna innan partikongressen röstar.
Men är Magdalena Andersson verkligen kandidat? Och vad vill de andra kandidaterna? Och vilka är de ens?
Runt om i Europa har de svenska socialdemokraternas systerpartier under de senaste åren experimenterat med olika sätt att ge partimedlemmarna mer direkt inflytande.
Mest känd är kanske processen som ledde fram till att Jeremy Corbyn valdes till partiordförande för brittiska Labour 2015. Corbyn var en relativt okänd politiker, han hade visserligen varit parlamentsledamot länge men suttit långt ifrån makten, en backbencher som det heter i brittisk politik.
Han ska ha röstat emot partilinjen inte mindre än 500 gånger under sina 32 år som parlamentsledamot. Ändå vann han en öppen omröstning med nästan 60 procent av medlemmarnas röster. Tvåan, Andy Burnham, fick inte ens 20 procent.
Corbyns tid som partiledare kantades av konflikter, men han lyckades öka stödet för Labour i valet 2017 (dock inte tillräckligt för att avsätta konservativa Theresa May), och han valdes om i ytterligare en medlemsomröstning.
Det är omstritt om det var Corbyns ledarskap eller Labours vingliga inställning till Brexit som bar störst skuld till det förnedrande valresultatet 2019, Labours sämsta sedan valet 1935.
Socialdemokraternas italienska systerparti Partito Democratico genomförde en öppen partiledaromröstning 2019. En och en halv miljon italienare deltog. Omröstningen ledde till att partiet fick ett stort antal nya medlemmar, och gav PD och den nyvalde partiordföranden Nicola Zingaretti råg i ryggen att utnyttja ett strategiskt misstag av högerpopulisten Matteo Salvini, avsätta honom och bilda regering tillsammans med femstjärnerörelsen M5S.
Tyska SPD har flera gånger haft medlemsomröstningar om centrala politiska avgöranden. 2013 fick partiets drygt 475 000 medlemmar rösta om att godkänna eller förkasta det regeringsprogram som SPD:s företrädare förhandlat fram med Angela Merkels CDU och CSU.
Hotet om medlemsomröstningen anses ha bidragit till att SPD fick igenom mycket stora delar av sin politik, trots att de som parti var betydligt mindre än de konservativas CDU/CSU. Samma metod användes efter valet 2017.
De europeiska erfarenheterna är kanske inte så inspirerande. En del till och med avskräckande. Risken finns alltid att den som är populär hos det egna partiets medlemmar inte är lika populär hos väljarna.
Men så är det ju ingen som föreslår att Stefan Löfvens efterträdare ska väljas i en direkt medlemsomröstning. Alla är överens om att valet ska gå till enligt de nuvarande stadgarna. Partidistrikten skickar in sina nomineringar till valberedningen, valberedningen föreslår en kandidat, partikongressen röstar.
Det många önskar är att valet ska vara mer transparent. Till exempel genom att de som kandiderar gör det öppet, så att medlemmarna och kongressombuden kan bilda sig en uppfattning om var de olika kandidaterna står för när det gäller partiets framtida inriktning.
När det gäller den person som framstår som huvudkandidaten, Magdalena Andersson, är det väl ingen som tvekar om var hon står. Inte bara för att hon varit finansminister de senaste sju åren, och haft ledande funktioner inom socialdemokratin sedan hon var ordförande för SSU-kretsen i Uppsala på 1980-talet. Utan också för att hon nyss lett arbetet med att ta fram en 94-sidig rapport som ordförande för Socialdemokraternas arbetsgrupp för Fördelningspolitik för Jämlikhet och Rättvisa. Rapporten är sprängfylld med politik, om allt från A-kassan till bostadspolitik och klimatomställning.
Men är Magdalena Andersson verkligen kandidat? Och vad vill de andra kandidaterna? Och vilka är de ens?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
