Vara eller inte vara, det är frågan. Vinst i välfärden eller inte, alltså. LOs kongress sa nyligen nej. LO-ledningens Karl-Petter Thorwaldsson och Tobias Baudin lovade i SvD att återkomma med ett program där ”non profit”-företag ska ersätta privata alternativ. Maria Ludvigsson på SvDs pålitligt moderata ledarsida dömde ut resonemanget. Det går inte att förespråka både valfrihet, mångfald och ”non-profit”-företag. LO vill, hävdade Ludvigsson, ”förbjuda vinst”, vilket är ”detsamma som att förbjuda de företag som är en viktig förutsättning för valfrihet”.
Ludvigsson exemplifierar det enögda tänkandet på högerkanten. I hennes värld finns bara privat ägda företag som drivs utifrån en profitmaximerande princip; avkastning ska levereras till aktieägarna. Därmed bortdefinieras alla företag som har en annan utgångspunkt och en annan ägarform. Visst, även ”non profit”-företag måste gå med överskott för att kunna utvecklas. Men till skillnad från privatkapitalistiska företag är vinsten ett medel – inte ett mål.
Nu är LOs vurm för ”non profit” en smula senkommet. Historiskt sett har arbetarrörelsen också varit kluven till den här typen av företag. Den offentliga sektorn var offentlig, den privata var privat. Alternativen däremellan försvann vid den socialistiska horisonten. Huvudlinjen var länge att offentlig drift per definition var bättre. Men från 1970-talet och framåt har många vänsterdebattörer lyft fram folkrörelserna och kooperationen. Självförvaltning och egenmakt skapade debatt – och splittring. Vilket möjligen förklarar varför ”non profit”-alternativet aldrig blev ett huvudspår.
Från att det offentliga skulle driva allt har vi rört oss mot den andra extremen. Vård, skola och omsorg är nu föremål för ett gigantiskt marknadsexperiment. Som IFNs chef Magnus Henrekson påpekade i Dagens Samhälle kommer snart ett fåtal privata koncerner att ta över välfärdsmarknaderna. Från offentligt monopol till privat oligopol, vilket inte är så konstigt. Så fungerar marknaden. Den leder till koncentration – inte mångfald.
Privat upphandling av läkemedel, material och byggnader är rationell, medan ”non profit”-företag i grunden är mer ändamålsenliga för att driva skola, vård och omsorg. Dess rationalitet passar för offentlig välfärdsproduktion. Frågan är hur politiken ska kunna gynna detta alternativ, för de växer uppenbarligen inte fram av sig själv. Och till syvende og sidst måste någon driva även ”non profit”-företag.
1983 bildades ”Pysslingen Förskolor och Skolor AB” för att bedriva privat barnomsorg. Resten är historia. Pysslingen framställdes som ett småskaligt alternativ till den stora offentliga sektorn. I dag har vi fått riskkapitalister och stora privata välfärdskoncerner. 30 år senare är det hög tid att vakna. Det är dags att skapa ett ”non profit”-Pysslingen. Ett tips till LO. För ord kostar inte mycket. Det är handling som förändrar världen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
