Personer med bakgrund utanför Europa ökar kraftigt på arbetsmarknaden och bland LO:s medlemmar. Ändå är de försvinnande få i fackliga ledningar, styrelser och kanslier. Nu krävs ett ordentligt omtag för att vända trenden, skriver German Bender.
Senare den här veckan går LO:s kongress av stapeln. Dess kanske viktigaste uppgift blir att välja ny ledning. Alla fyra poster i presidiet ska tillsättas och valberedningens förslag tillkännagavs i förra veckan: två män och två kvinnor från fyra olika LO-förbund.
Även om det är männen som nominerats till de två tyngsta posterna – ordförande och avtalssekreterare – har valberedningen därmed lyckats med jämställdheten. Varannan damernas, check.
Överlag har fackföreningsrörelsen de senaste årtiondena gjort ett bra jobb med att få fram kvinnor på tunga positioner, både som förtroendevalda och i chefsbefattningar. Varje dag syns kvinnliga LO-företrädare i medierna som fackliga ledare, ekonomer, utredare och ombudsmän.
Den stora andelen kvinnor bland arbetarna speglas väl i de fackliga organisationerna.
Däremot har man lyckats sämre med representationen av personer med utomeuropeisk bakgrund. Den nominerade LO-ledningen bär syn för sägen, men problemet är mycket större än så.
I en granskning som tidningen Arbetet gjorde nyligen, konstaterades att strax under åtta procent av LO-förbundens styrelseledamöter (15 av 194 personer) har sin härkomst utanför Norden. Andelen med utomeuropeisk bakgrund är ännu mindre, alltså försvinnande liten.
Detta är ett allvarligt legitimitetsproblem för arbetarrörelsen. Andelen med utländsk bakgrund bland LO-förbundens medlemmar är nämligen mycket hög och har dessutom ökat kraftigt. De utrikes födda arbetarna utgörs dessutom till stor del av personer från länder utanför Europa.
Ett upp och nervänt krokodilgap
I en av uppsatserna i min doktorsavhandling redogör jag bland annat för siffror från sociologiprofessorn Anders Kjellberg, som visar att andelen medlemmar som är födda utomlands ungefär har fördubblats i flera LO-förbund mellan 2005 och 2020 (i vissa fall är ökningen ännu större). I de förbund där andelen inte ökat fullt så mycket är den ändå mycket hög. I de flesta fall ligger den mellan 20 och 40 procent.
Samtidigt har andelen som är fackligt anslutna bland de utrikes födda arbetarna minskat rejält sedan 2006. Då låg andelen på samma nivå som bland inrikes födda, 77 procent av samtliga arbetare var med i facket.
Därefter har organisationsgraden sjunkit för bägge grupperna, men det har uppstått en klyfta mellan dem som vidgats över tid. Grafen ser ut som ett upp och nervänt krokodilgap.
I dag är den fackliga anslutningsgraden bland inrikes födda arbetare 63 procent, en minskning med drygt 18 procent sedan 2006. Bland utrikes födda arbetare har andelen som är med i facket sjunkit till 51 procent, en minskning med nästan 34 procent.
Under samma tid har andelen utrikes födda i hela arbetskraften (i arbetaryrken) ökat från 16 procent till 28 procent, och till hela 37 procent i offentlig sektor.
Vi har alltså en utveckling där andelen utrikes födda (varav många har utomeuropeisk härkomst) ökar kraftigt i arbetskraften, samtidigt som allt färre av dem går med i facket.
Det är ohållbart.
Arbetslösheten bland utrikes födda är mycket hög (cirka 15 procent), bland inrikes födda är den låg (cirka 5 procent). För att sysselsättningsgraden för hela befolkningen ska öka, vilket är nödvändigt av många skäl, måste de nya jobb som skapas alltså till stor del tillsättas av utrikes födda.
Att dessa personer i liten och minskande omfattning väljer att gå med i facket är ett strukturellt problem för framför allt LO-förbunden, eftersom det framför allt är deras yrken som berörs. Trenden är att jobbstrukturen i dessa yrken i ökande grad utgörs av utrikes födda som inte går med i facket.
Vad gör facket åt detta? Vad kan man göra?
Jag skriver om det i min avhandling, men det finns inga enkla svar.
Branscher med lägre organisationsgrad
Till att börja med är det viktigt att vara medveten om att de främsta förklaringarna till den låga fackliga anslutningsgraden bland utrikes födda inte är kulturella eller etniska.
Huruvida man väljer att gå med i facket har alltså inte särskilt mycket att göra med att man är född i Somalia eller Argentina (som jag själv).
Snarare beror det på att personer med rötter utanför Europa oftare jobbar i branscher med lägre organisationsgrad, lägre löner, mer deltidsjobb och osäkra anställningar. Det handlar alltså om i huvudsak om materiella faktorer som gör att man helt enkelt inte anser sig ha råd, inte har fått information eller av andra skäl saknar möjlighet att gå med i facket.
Den som på allvar vill öka andelen som går med i facket ska alltså försöka förbättra den materiella situationen för de här personerna. Fler heltidstjänster, fler fasta jobb, högre löner – och gärna lägre fackliga medlemsavgifter.
Mycket av detta är förstås sådant som fackföreningsrörelsen inte kan förändra på egen hand. Det man kan göra handlar om träget arbete med politikutveckling, analys, opinionsbildning och annat påverkansarbete.
Men det finns också sådant som facken själva råder över. En sådan är representation, alltså vilka personer man tillsätter i viktiga och synliga befattningar.
Vilket för oss tillbaka till den nya LO-ledningen.
Ett tungt ansvar vilar på ledningarna för LO och LO-förbunden att på allvar försöka spegla sina medlemmar i sina organisationer.
I dagsläget är andelen svenskfödda i LO:s och LO-förbundens kanslier och förtroendevalda församlingar skyhögt högre än i arbetaryrkena de företräder.
Så måste det inte vara. Så borde det inte vara.
Som Sekos ordförande Gabriella Lavecchia konstaterat är detta ett underbetyg till arbetarrörelsen.
På samma sätt som det hade varit ett underbetyg om den kvinnliga underrepresentationen vore så kraftig som den är för utomeuropeiskt födda.
Men det är den inte, tack vare mödosamt och medvetet arbete.
Kvinnlig representation har länge varit en självklarhet i Sverige. Varannan damernas är i de flesta organisationer en mer eller mindre uttalad norm. Det borde även ”var femte utomeuropeisk” vara. Minst.
German Bender är utredningschef på Arena Idé och forskare knuten till Harvard och Handelshögskolan
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
