debatt Sveriges statsskuld är på en historiskt låg nivå och den offentliga skulden är bland de lägsta i EU. Ändå föreskriver reglerna för finanspolitiken att vi ska återgå till en stram finanspolitik. I ett läge där samhället är i stort behov av investeringar vore det inte klokt, skriver ekonomer från LO, Kommunal och Handels.
Stefan Löfvens budskap om återhämtningen efter coronapandemin har varit att samhället ska bli bättre än det var innan viruset lamslog Sverige. För att uppfylla det löftet behövs en ekonomisk politik inriktad på full sysselsättning, på att stärka välfärden och på att få nödvändiga investeringar i bland annat klimatomställningen på plats. Men enligt det finanspolitiska ramverket ska målet om överskott i den offentliga budgeten nås redan 2023. Samma år beräknas i regeringens budgetproposition att arbetslösheten ligger kvar på en nivå omkring sju procent.
Det är vår syn att den ekonomiska politiken fortsatt kommer behöva vara expansiv under flera år framöver. Svångremspolitik kommer leda till högre arbetslöshet, sämre välfärd och lägre välstånd än vi skulle kunna ha med en annan politik. Det riskerar också leda till att investeringar, som behöver göras i närtid för att vi ska nå klimatmålen, inte blir av. LO-ekonomerna har sedan länge påtalat att det finanspolitiska ramverket bör reformeras för att beakta såväl dagens som mer långsiktiga samhälleliga behov.
Stryk överskottsmålet
Dagens finanspolitiska ramverk växte fram som en följd av det statsfinansiella läget efter 1990-talskrisen. Statsskuldens skulle stabiliseras genom årliga sparmål. År 2000 infördes ett överskottsmål för den offentliga sektorns finansiella sparande över konjunkturcykeln. Sedan dess har den offentliga sektorns bruttoskuld minskat från cirka 70 procent av BNP i slutet av 1990-talet till dagens låga 37 procent. När tillgångarna inkluderas har det offentliga en finansiell nettoförmögenhet på närmare 25 procent av BNP 2021 – en mycket kraftig ökning sedan 1990-talet.
Överskottsmålet begränsar vår möjlighet att utnyttja ekonomins fulla potential.
Varje år lämnas arbetskraft och kapital oanvänt och investeringar uteblir. För kommunerna innebär överskottsmålet för lite statsbidrag och årliga nedskärningar. Det har slitit ner välfärden och människorna som jobbar i våra mest samhällskritiska funktioner.
Vi menar att vi måste sluta att amortera på den offentliga skulden. Överskottsmål bör ersättas av möjligheten att låna till framtida investeringsbehov. Det innebär ett mål som tillåter underskott i det finansiella sparandet. En annan tänkbar målvariabel kan vara utvecklingen av den offentliga skulden som andel av BNP. Att skilja investeringar från drift i statsbudgeten kan vara ytterligare ett sätt att utnyttja det utrymme som finns för lånefinansierade satsningar.
Oavsett målformulering är ett större mått av flexibilitet i ramverket nödvändigt. Varken avgörande investeringar eller möjligheterna att nå full sysselsättning bör begränsas i onödan av ett alltför stelbent ramverk. Den analys som ligger bakom ramverket beaktar inte heller att finanspolitiken inte bara har kortsiktiga, utan också långsiktiga effekter genom att högre efterfrågan stimulerar investeringar.
Det är viktigt att påpeka att oro för storleken på statsskulden inte är någon bra anledning till att hålla fast vid överskottsmålet. Sveriges offentliga skuld är mycket låg i en internationell jämförelse och räntan på skulden är historiskt låg. Hur skuldkvoten utvecklas styrs i huvudsak av tillväxten i landet – vilket innebär att om den blir fortsatt hög så kommer skuldkvoten att minska av egen kraft.
För ett litet och öppet land som Sverige är en stark ekonomi den bästa beredskapen för framtida kriser – inte en låg statsskuld. Full sysselsättning, välfungerande infrastruktur, en frisk och välutbildad befolkning, ett innovativt näringsliv och bra omställningsverktyg – som arbetsmarknadsutbildning och inkomstförsäkringar – ökar vår motståndskraft. Det kräver kontinuerliga investeringar, inte åtstramningar.
Pressa ner arbetslösheten
Sverige hämtade sig aldrig helt från 1990-talskrisen. I samband med att det finanspolitiska ramverkets infördes kom vi i stället att acceptera en permanent högre arbetslöshet. Effekterna på sysselsättningen bestod, vilket visas i en rapport från IFAU.
Att låta människor gå arbetslösa är ekonomiskt oansvarigt och leder till sociala problem. Satsningar på omställning, utbildning och språkundervisning för att fler ska ha tillträde till svensk arbetsmarknad är helt central politik, som inte bör begränsas av ett överskottsmål. Det leder dock inte till fler jobb om inte också efterfrågan höjs. Full sysselsättning borde återigen bli ett verkligt politiskt mål, och det kräver åtgärder på både utbuds- och efterfrågesidan.
Stärk välfärden
Coronakrisen har blottlagt stora revor i det svenska välfärdssamhället; otillräckliga inkomstförsäkringar vid sjukdom och arbetslöshet, en bristfällig äldreomsorg i flera kommuner och uppsplittrade vårdkedjor där den ena handen inte vet vad den andra gör.
Välfärden behöver mer resurser, men också försäkringar om att framtida åtstramningar inte gräver hål i redan ansträngda verksamheter. Risken finns att nya pengar annars läggs på hög i stället för att omsättas i fler anställda, bättre krisberedskap och en hållbar arbetsmiljö.
Skynda på klimatomställningen
Takten i klimatomställningen måste öka. Klimatpolitiska rådet talar om ett fönster med möjligheter som är på väg att stängas. De investeringar vi gör nu kommer att vara med oss i årtionden framåt. De kommande åren är det viktigt att göra rätt vägval.
Det kommer att behövas stora såväl privata som offentliga investeringar för att Sverige ska nå sina klimatpolitiska mål. Offentliga investeringar i infrastruktur och utbildning är avgörande för att omställningen ska lyckas. Men även investeringar i exempelvis demonstrations- och pilotanläggningar på områden som är viktiga för näringslivets omställningsmöjligheter kommer att behövas.
Vi behöver ett finanspolitiskt ramverk som är bättre lämpat att möta dagens och framtidens behov. Den översyn av det finanspolitiska ramverket som ska påbörjas 2025, för att träda i kraft 2027 bör därför tidigareläggas och syfta till en reformering av ramverket. Arbetslösheten måste pressas ner, välfärden stärkas och klimatomställningen påskyndas – att lägga pengar på hög är inte vägen framåt.
Åsa-Pia Järliden Bergström, tf enhetschef, LO-ekonom
Anna Almqvist, LO-ekonom
Thomas Carlén, LO-ekonom
Håkan Hellstrand, LO-ekonom
Anna-Kirsti Löfgren, LO-ekonom
Stefan Carlén, Chefsekonom Handels
Torbjörn Dalin, Chefsekonom Kommunal
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
