Den europeiska fackföreningsrörelsen måste hitta gemensamma metoder för att jämna ut förhandlingspositionerna mellan arbetstagare och kapital, skriver LO-juristen Claes-Mikael Jonsson och Kristoffer Arvidsson Thonäng, utredare på SEKO.
Under de senaste trettio åren har det skett fundamentala förändringar i världsekonomin. Den svenska ekonomin är numera en del av en allt mer internationaliserad värld. Från 1970-talet och framåt började de nationella kapitalregleringarna att spricka i sömmarna. Kapitalet bröt sig ur buren.
I land efter land avreglerades kapitalmarknaderna. I praktiken blev kapitalet helt oberoende av nationsstaten. Länder kunde spelas ut mot varandra. Utvecklingen har lett till att kapital i dag uppvisar stor rörlighet över nationsgränser med möjlighet till placering där avkastningen är som störst.
Internationalisering och ökad öppenhet utgör grunden för högre levnadsstandard och utveckling av samhällsekonomin. Ökad handel över gränserna är något positivt. Men öppenhet och rörlighet över nationsgränser har också visat sig ha en mörk baksida.
Baksidan visar sig genom ökade inkomstklyftor och att lönernas andel av ekonomin sjunkit överlag de senaste trettio åren. Detta bottnar framförallt i att kapitalägarnas makt stärkts kraftigt i form av förbättrad förhandlingsposition i förhållande till löntagarna. Kapitalägarna har i dag i princip oändliga valmöjligheter – investeringar kan lika gärna ske på hemmamarknaden som utomlands.
Men medan kapitalmakten är rörlig över nationsgränser är löntagarnas verktyg i form av demokrati och facklig organisering i hög grad fortfarande nationell. De strukturer som byggts upp inom EU tycks inte heller nämnvärt förändra den bilden, även om Europaparlamentets makt över finansmarknadsregleringen har ökat under senare år. Det har alltså skapats en situation där nationella och europeiska medel för att stärka löntagarnas position har svag eller ingen verkan på maktbalansen mellan kapital och arbete.
På den nationella arbetsmarknaden går det – genom kollektivavtal – att balansera maktförhållandet mellan arbete och kapital. Kollektivavtalen förhindrar underbudskonkurrens och därmed att löntagare ställs mot löntagare i kampen om arbete. I en relativt sluten ekonomi, med reglerade kapitalmarknader, kan facket använda kollektivavtal för att uppnå en jämviktsrelation mellan arbetstagare och företag.
Men när utbudet av arbetskraft i stället bestäms på en internationell marknad, samtidigt som kollektivavtalen är nationella, uppstår nya maktförhållanden till företagens fördel. I sådana situationer ställs löntagare i ett land mot löntagare i varje annat land.
Kapitalets möjligheter till rörlighet har lett till att fackföreningsrörelsen, nationellt och internationellt, befinner sig i ett dilemma. Den fackliga lönepolitiken skulle må bäst av ett ökat gränsöverskridande samarbete. Men dagens europeiska lönepolitik, ledd av Tyskland, är konkurrensinriktad. Lönepolitiken syftar till att hålla nere lönekostnaden för att öka exporten och vinna marknadsandelar på den globala marknaden. De politiska förutsättningarna är därmed otillräckliga för att skapa en rättvis och effektiv facklig lönepolitiksamverkan över gränserna.
Facklig organisering har betydelse för inkomstnivåerna. Samhällen med hög facklig organisationsgrad har jämnare inkomstfördelning än andra samhällen. Men kapitalets valmöjligheter och konkurrensen med andra länder skapar ett tryck nedåt på löner som gör att inkomstklyftorna även ökar i länder där facken har stora möjligheter att påverka utvecklingen. De som drabbas är framförallt anställda inom LO-yrken.
Vad är då lösningen? Vi menar att europeisk fackföreningsrörelse gemensamt måste hitta metoder för att jämna ut förhandlingspositionerna mellan arbetstagare och kapital. Den progressiva fackföreningsrörelsen står vid ett vägskäl. Antingen måste lönesamordningen över gränserna stärkas, eller, alternativt, som komplement, måste krav på reglering av kapitalmarknaderna drivas med förnyad kraft.
Men även den nationella politiken befinner sig här i ett dilemma. Inget land kan ensamt driva på för ökad reglering av kapitalmarknaden. Det krävs framförallt större initiativ på europeisk nivå. Frågan är då om löntagarna genom den nationella och europeiska demokratin kan driva på för förändring. För det krävs att Europas politiker vågar och förmår fatta de nödvändiga besluten.
I kölvattnet av eurokrisen tycks faktiskt vissa möjligheter för politiken ha öppnat sig. Tidigare tankar, som framstått som utopiska, har fått ny näring. Exempel på detta är förslagen till en skatt på finansiella transaktioner och en gemensam skuldhantering genom euro-obligationer. Vår förhoppning är att initiativ av detta slag är startskottet för en ny generation av modiga europeiska politiker. Politiker som vill använda EU för att jämna ut maktbalansen mellan arbete och kapital. Tiden är mogen.
Claes-Mikael Jonsson, jurist på LO
Kristoffer Arvidsson Thonäng, utredare på SEKO
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
