Privata sjukvårdsförsäkringar bidrar till växande ojämlikhet. Prioriterade anställda får en ”gräddfil” till specialistvård, medan andra, ofta de med större vårdbehov, ställs utanför. Det skriver LO-utredarna Kjell Rautio och Renée Andersson.
En växande grupp arbetsgivare tecknar en privat sjukvårdsförsäkring för sina anställda. Vid förra årsskiftet hade 464 909 personer i Sverige en privat sjukvårdsförsäkring. Detta är en ökning med nästan 60 procent jämfört med 2007. I ungefär 75 procent av fallen tecknas försäkringen av arbetsgivaren.
I en DN-artikel (tisdagen 13 nov.) beskrivs denna utveckling i huvudsakligen positiva ordalag. Men vi menar att det finns anledning och stanna upp och tänka efter.
Det finns en uppenbar risk att den privatfinansierade vården börjar dränera den offentliga vården på personal.
I förlängningen riskerar detta att dra isär vårt land, där en grupp anställda som arbetsgivarna prioriterar får en ”gräddfil” till specialistvård och därmed snabbare behandling. Medan andra, ofta de med större vårdbehov, ställs utanför.
Därmed sätts även Hälso- och sjukvårdslagens formuleringar, om att vård ska ges utifrån behov och inte efter betalningsförmåga, ur spel. Välfärdsstatens framtida legitimitet urgröps.
Att försäljningen av privata sjukvårdsförsäkringar främst drivs av misstro mot den allmänna sjukvården är inte helt givet, även om sådana lokala och regionala exempel säkert finns. Statskontoret och andra forskare som analyserat utvecklingen pekar på att hälso- och sjukvården hör till de offentliga verksamheter som i dag har högst förtroende bland svenskarna.
I stället handlar det nog om andra förklaringsfaktorer. En är skattemässig: det vill säga den anställde betalar i princip ingen skatt alls för förmånen, ofta endast 2 procent. I vissa fall är till och med delar av försäkringspremien avdragsgill för arbetsgivaren. Dessa försäkringsprodukter kan därför enkelt användas som statussymboler av arbetsgivare som vill framstå som attraktiv i konkurrensen om kvalificerad personal.
När det gäller drivkrafterna kan vi lära oss en hel del av utvecklingen i de länder som har olika typer av företagsanknutna välfärdsmodeller, exempelvis USA och vissa kontinentaleuropeiska länder. Efter andra världskriget infördes pris- och lönestopp i USA, vilket ledde fram till att de amerikanska arbetsgivarna började konkurrera om arbetskraften genom att erbjuda olika typer av företagsanknutna försäkrings- och välfärdslösningar. I dag ligger därför en stor del av såväl sjukvårds- som pensionsförsäkringarna i USA på de enskilda företagen. Detta föranledde exempelvis GM:s förre VD Rick Wagoner att för några år sedan kalla det företag han styrde för ”ett sjukförsäkrings- och pensionsbolag som råkar tillverka bilar”.
I och med att den anställde i USA är beroende av företaget, inte bara för sin lön utan även när det gäller den sociala tryggheten, finns det exempelvis anledning att fundera både en och två gånger innan hon/han väljer att byta arbetsgivare.
Arbetsmarknaden blir därmed mindre flexibel och nödvändig strukturomvandling försvåras. Detta kan jämföras med dagens svenska, huvudsakligen offentligt finansierade och organiserade, välfärdslösningar som inte påverkas särskilt mycket av att medborgarna byter jobb eller flyttar runt i landet.
När stora företag i USA eller i Europa krisar uppstår idag lätt oheliga allianser, där både det lokala facket och den lokala företagsledningen trycker på politikerna att införa olika typer av protektionistiska skyddsåtgärder. Det handlar då om att så långt som möjligt skona det egna företaget från konkurs.
Så har exempelvis skett när den amerikanska stål- och flygindustrin krisat. Då har politikerna ofta inte klarat av att stå emot det starka lobbytrycket och tvingats ta till olika subventioner, tull- eller tariffhöjningar för att förhindra utländsk konkurrens. Detta har gjort att företag, som på sikt egentligen inte håller måttet, skyddats av statsmakten.
Den nödvändiga strukturrationaliseringen och effektiviseringen av verksamheten stannar därmed upp. Långsiktigt urgröps samhällsekonomins tillväxtförutsättningar. Stora delar av det amerikanska så kallade ”rostbältet” är ett skrämmande exempel på vilka konsekvenserna kan bli.
I Sverige har vi ännu inte dragit på oss de tillväxthinder och inlåsningseffekter som den företagsanknutna välfärdsmodellen genererar. Men det finns ändå anledning för oss och vara vaksamma och tänka efter före. Vi menar att det finns starka samhällsekonomiska skäl att mer aktivt än i dag, genom exempelvis skatteförändringar, försöka motverka denna utveckling.
Kjell Rautio, utredare vid LO
Renée Andersson, utredare vid LO
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
