När Almedalsveckan inleddes i söndags var det även EM-final i fotboll. Spanien vann sin tredje raka turneringsseger, en unik och historisk prestation. Spelidén, som går under namnet ”tiki-taka”, går bland annat ut på att bollen ska behållas inom det egna laget. När du själv har bollen är det omöjligt för motståndaren att göra mål.
Fredrik Reinfeldts mål är naturligtvis en tredje valseger, som även för borgerligheten vore just unik och historisk. I Almedalen stod det klart att Reinfeldt är medveten om att han håller på att förlora kontrollen över den boll som avgör svenska val: Jobbfrågan.
Därför gjorde Reinfeldt en Nils Holgersson i sitt tal: Vi fick en lång exposé över olika arbetsplatser som statsministern har besökt. Reinfeldt presenterade en jobbpakt för unga som bygger på deltagande av arbetsmarknadens parter. Det är en bra idé som statsministern listigt nog har snott av IF Metall.
I Almedalen fick vi också del tre i en avancerad namnbytarhistoria. Moderaterna har nu gått från att vara det ”nya”, via det ”enda”, till Sveriges ”moderna” arbetarparti. Och på Moderaternas ekonomiska seminarium fick vi en indikation på ett genombrott i Anders Borgs omvärldsbevakning. Borg verkar ha insett att Europas ekonomer anser att svångremspolitik bara förvärrar eurokrisen. Nu utlovas investeringar och en mer expansiv ekonomisk politik.
När det var halvtid under Almedalsveckan framstod därför Reinfeldt som veckans vinnare. Men sedan skulle Sveriges vice statsminister, Jan Björklund, tala. Björklund klev in som en elefant i den glasbutik där Reinfeldt ömt satt och vårdade jobbpakten och den nya dialogen med LO:s Karl-Petter Thorwaldsson. Det struntade den vice statsministern i. Björklund raljerade över LO, misstolkade medvetet den svenska modellen och viftade med fackliga röda skynken (försämrad arbetsrätt, obligatorisk a-kassa).
Sedan var det dags för Annie Lööf, och Sveriges näringsminister var inte heller intresserad av Reinfeldts jobbpakt. Hon sågade alliansen i stället, föreslog ett mysmöte hemma hos sina föräldrar som inte var förankrat med de övriga partiledarna, och klädde in Björklunds anti-fackliga förslag i termen ”flexicurity”. Thorwaldsson tvingades konstatera att han trodde att han hade samtalat med hela regeringen, och inte bara Moderaterna.
Några slarviga passningar inom laget gjorde att Reinfeldt fick jobbollen lite för långt ifrån sig. Plötsligt låg bollen fri där i Almedalen. Och då kom Stefan Löfven farande.
Ett bra tal från Almedalens scen måste väva ihop åtminstone tre dimensioner. Själva framförandet måste fungera, annars börjar den kräsna publiken att surra med varandra. Talet måste bygga på en politisk idé eller färdriktning som helst ska beröra. Men konkretion och en nyhet behövs också. Stefan Löfven levererade på samtliga punkter.
Visst, förväntningarna på själva framträdandet var inte särskilt höga. Löfven har hittills inte varit de stora scenernas man. Men nu framträdde han med auktoritet och framstod som mycket bekväm med den text som skulle levereras. ”På scenen i Almedalen står Sveriges nästa statsminister och alla känner det”, twittrade Axel Sandin på MP:s riksdagskansli.
Talets politiska idé lanserades med ett nytt begrepp: ”Hållbar frihet”. Hur långlivad den metaforen blir återstår att se, men viktigare är att den tydligt signalerade det kontrakt mellan individ och samhälle som är ett av socialdemokratins fundament. Ett framtidskontrakt i frihetens namn som enligt Löfven bygger på devisen ”gör din plikt – kräv din rätt” i det tjugoförsta århundradet.
De mer konkreta förslagen handlade naturligtvis om jobb, och den specifika (och gröna) inriktningen på Löfvens Almedalstal har tidigare efterfrågats på den här ledarsidan. Satsningen på klimatinnovationer framstod som en naturlig del av en reformagenda som bygger på Löfvens omvittnade intresse för innovationer, teknologisk utveckling, och den gröna omställningen som Sveriges potentiella konkurrensfördel.
Talets gröna och teknikoptimistiska inriktning har flera kompletterande fördelar. Bilden av en socialdemokrati som tycker att ”Domus ska heta Domus” ersätts med framtidstro och modernitet. En naturlig samhörighet med MP uppstår, vilket är ett första steg i bygget av regeringsalternativ. ”Lever Löfven upp till allt detta är det ju ingen tvekan om vilken statsministerkandidat vi gröna helst vill bilda regering med”, twittrade Grön Ungdoms språkrör Björn Lindgren.
”Tiki-taka” går också ut på att ha tålamod, att vårda den egna speluppbyggnaden och avancera långsamt tills en öppning uppstår. Och i Almedalen 2012 verkade det som om Löfven och S har en spelidé som mycket väl kan vinna matchen om den avgörande jobbfrågan.
Fast vi är ännu i mandatperiodens första halvlek. Och en grundregel är att inte underskatta det lag som vann de två senaste mästerskapen.
Fotnot: Dagens Arena tar nu sommarledigt. Nästa ledare och nyhetsbrev kommer 13 augusti. Trevlig sommar!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
