Under Kinas nuvarande styre har förtrycket hårdnat och förföljelserna av dissidenter ökat. I det läget måste Stefan Löfven våga tala klarspråk och verka för Gui Minhais frigivning.
Handelspolitiken är som ett mynt – det finns alltid två sidor. På den ena löften om maffiga affärer, på den andra önskemål om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. För det lilla, exportberoende Sverige, som samtidigt vill att dessa rättigheter ska genomsyra utrikespolitiken, är det en balansakt på slak lina.
Just nu befinner sig statsminister Stefan Löfven i Kina där hans uppgift är att verka för utökad handel, grön utveckling och förbättrade politiska relationer.
Samtidigt nås vi av en annan toppnyhet. Den välkände kinesiske dissidenten och mottagaren av Nobels fredspris 2010, Liu Xiabo, har blivit villkorligt frigiven från fängelset där han sitter sedan 2008, dömd för uppvigling till omstörtande verksamhet. Nu har han diagnosticerats med obotlig levercancer och vårdas enligt sin advokat Mo Shaoping på ett sjukhus i staden Shenyang i södra Manchuriet. Organisationer över hela världen, bland andra Svenska PEN, kräver att han ska få tillstånd att lämna Kina.
Men Liu Xiabo är inte Löfvens enda huvudvärk. Den 17 oktober 2015 försvann en svensk medborgare med kinesiskt ursprung, den regimkritiske bokförläggaren Gui Minhai, från sin semesterbostad i Thailand.
Året därpå sände Kinas statliga teve-bolag CCTV en »bekännelse« av Gui, där han säger att han frivilligt återvände till landet för att ställas inför rätta för ett rattfylleribrott 2003. Efter det är det ingen som vet var han har tagit vägen, för vare sig hans familj eller den svenska regeringen har informerats om att det finns några formella anklagelser mot honom, eller om han hålls fängslad.
Nu är det viktigare än någonsin att offentligt våga kritisera den kinesiska utvecklingen.
Hittills har den svenska regeringens agerande för att fria Gui varit mycket svagt, även om Löfven sägs ha nämnt saken under sitt möte med Kinas högste ledare Xi Jinping i början av veckan. Kinas roll i världsekonomin gör att inte bara Sverige, utan de flesta handelspartners, visar en ganska upprörande flathet gentemot diktaturen.
En fjäder i hatten för Sverige är att vi ofta har trotsat kinesiska hot mot regeringar och diplomater. Vi har varit med och undertecknat ett antal uttalanden, där Kinas brott mot mänskliga rättigheter fördömts.
Hittills har tyvärr alla protester varit förgäves – eller kanske till och med kontraproduktiva. Under Xi Jinpings styre har förtrycket hårdnat och förföljelserna av dissidenter, aktivister och intellektuella ökat. Statsvetare talar om hur den ekonomiska krisen lett till att Kina vänder sig inåt, och att censur och kraftfulla statliga begränsningar av »utländska influenser« blir värre.
I det läget kan den svenska regeringen inte bara vissla och titta åt andra hållet. Nu är det viktigare än någonsin att offentligt våga kritisera den kinesiska utvecklingen. Affärsintressen i all ära, men Löfven måste verka för att Gui Minhai omedelbart friges.
Allt annat vore ett svek som jag tror att eftervärlden kommer att ha svårt att förlåta.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
