Eran med en blind övertro på skattesänkningar är över. Låt budgeten bli inledningen på ett större jämlikhetsprojekt.
Efter åtta år med vad som närmast kan liknas vid ett ekonomiskt klasskrig riktat mot sjuka, fattiga och arbetslösa, är torsdagens budgetförslag efterlängtat. Eran med en blind övertro på skattesänkningar och reformer som syftar till att göra arbetskraften mer “flexibel” är över.
Borgerliga medier, både på ledar– och nyhetsplats, har inte otippat sågat regeringens budget. Skattehöjningar för de som tjänar över 50 000 kronor ses som en attack på arbetslinjen. Stoppet för välfärdsplundring kallas skadlig. Högern tycks tro att maktskiftet är den svenska motsvarigheten till bolsjevikernas stormning av vinterpalatset.
Den förra regeringen gjorde ett nummer av att finanserna var stabila i jämförelse med övriga Europa, fastän Sverige lider av allvarliga, strukturella problem. Arbetslösheten påomkring åtta procent, är betydligt högre än i länder som Tyskland, Storbritannien och Österrike. Åtta år av experiment har satt sina spår. Samhället har för mycket att förlora påatt göra ingenting.
Några reformer är speciellt viktiga. Offentliga investeringar i infrastruktur, klimatrenoveringar och nya bostäder tjänar tvåsyften: Kortsiktigt som nya jobb i flera branscher, och därmed ökad konsumtion i ekonomin. Långsiktigt vässar det Sveriges produktivitet och sociala rörlighet.
På samma sätt har höjningen av taket i a-kassan en dubbel finess. Förutom att den enskilde får uppemot 5 000 kronor mer i månaden fungerar höjningen också som en så kallad automatisk stabilisator vid lågkonjunktur. Hushåll med småmarginaler kan konsumera mer – något som gynnar hela ekonomin.
Den tredje viktigaste prioriteringen är utbildning. Kunskapsraset måste brytas och alla, oavsett bakgrund, ges verktygen att lyckas i livet.
Men budgeten handlar om mer än om enskilda satsningar och utspel. Den är också ett slag om hela samhällets berättelse. Vid maktskiftet 2006 var det uppenbart att Moderaternas berättelse om Sveriges framtid segrat. Fredrik Reinfeldt förmådde knuffa det politiska samtalet till en planhalva som var gynnsam för den egna politiken.
Samma princip gäller i dag. Ska den rödgröna regeringen lyckas behövs ett framtidsinriktat och långsiktigt samhällsbygge som både knyter samman människor och förflyttar det politiska samtalet.
En generation av unga har vuxit upp i ett samhälle som konsekvent ignorerat dem. Spruckna loftgångar och lägenheter med svartmögel har lämnats i förfall, samtidigt som den välmående övre medelklassen kunnat renovera med skattesubventioner.
Nu är det dags för politiken att flytta blicken, att rikta den mot det glömda Sverige. Den fysiska och mentala segregationen har inte bara splittrat människor, den hotar också samhällets välmående. Regeringens första budget måste helt enkelt bli inledningen på ett större jämlikhetsprojekt – där alla ryms.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
